Votes: 341

En sexnovell av borge

En Perfekt Värld kapitel 7.1

Skapad 2013-04-13 | Straight | Längd: Lång (38K)

Läst: 3125 ggr | Betyg: 3.11 (341 röster) | Kommentarer: 6

Visa alla sexnoveller (15) från borge


Straight Onani

Koder: MF FF MM orgie.


Kapitel 7.1


Kontoret, bara sex kvadratmeter stort, var i själva verket ganska spartanskt med tanke på att dess innehavare var den mäktigaste personen på Mars. Skrivbordet, som var av syntetmaterial, var likadant som vilket som helst skivbord på ett kontor i den marsianska huvudstadsbyggnaden. Det fanns ingen luxuös soffa, ingen bar, inga kännetecken på makt så som det hade sett ut hos samtliga inflytelserika människor på jorden under Kens tid. En datormonitor var placerad på skrivbordet, tillsammans med en skrivare. Mattan var av standardkvalité, inte precis lågbudget, men definitivt inte så fin som vad Karen Valentine hade i sitt hem. Den låga standarden var avsiktlig, en symbol för att kvinnan vars kontor det var, inte var mer värd än någon annan marsian på planeten.

Guvernör Mitsy Brown var 21 år gammal. Hon var marginellt attraktiv, brunett med stylad frisyr, genomträngande bruna ögon och en hudfärg som avslöjade att hennes förfäder var både Afrikanska Amerikaner och orientaliska. Precis som alla marsianer som arbetade på kontor, bar hon lätt klädsel, som inte på något sätt var elitistisk. Hon satt vid sitt skrivbord och smuttade på sitt West-Hem kaffe iklädd i ett par bruna shorts och en ljusblå top som mer än väl visade hennes dekoltage, vilket var hennes mest framträdande fysiska företräde. Hon var inte en del av en styrande elit, för det fanns ingen styrande elit på Mars. Hon var gymnasielärare i grunden, hennes ämne var statsvetenskap. Hennes politiska karriär hade tagit fart för bara sju år sedan, då hon fått meddelande om att hon blivit uttagen till politisk representant för distrikt 19 i Eden.

Underhuset i den marsianska kongressen bestod vid varje givet tillfälle av minst en tredjedel uttagna politiker istället för folkvalda. Den marsianska konstitutionen sade att deltagande i regeringen inte enbart var en rättighet för medborgarna, utan även en skyldighet. En del av positionerna i den valbara församlingen tillsattes ungefär som jurymedlemmar blivit tillsatta i USA under Kens tid. Varje valkrets bestod av ungefär 200 000 personer. Varje vuxen i valkretsarna som var över 11 år gammal, och som minst hade universitetsexamen eller högre kunde bli föremål för att bli uttagen. Tjänstgöringsperioden var ett år och mycket få ursäkter till varför någon inte kunde ställa upp accepterades. Efter det året kunde man pensionera sig från politiken för resten av sitt liv och återgå till sitt arbete, (Den marsianska konstitutionen stipulerade att anställningen de hade haft skulle finnas kvar efteråt) eller så kunde man ställa upp som valbar kandidat för ännu ett år. Om man valde det senare alternativet, som Mitsy Brown hade gjort, fördes man upp på en valbar lista och ens motståndare blev då den nya, okända, uttagna personen från ens valkrets. Det fanns inga politiska partier på Mars, bara individer. Om kongressdelegaten hade gjort ett bra jobb under sin tjänstgöringsperiod fanns chansen att väljarna hellre skulle satsa på ett säkert kort och välja en delegat framför en okänd ny person. Om de inte blev återvalda, blev de för evigt förbjudna att ställa upp för omval. Man fick bara sitta i underhuset i tre val. Efter det, var man valbar till senaten, överhuset i den marsianska kongressen.

Senaten, där de flesta viktiga politiska beslut togs, bestod enbart av folkvalda delegater som hade suttit i underhuset så länge det var tillåtet. Enbart de personer som hade förtjänat respekt från sina valdistrikt och även de omkringliggande distrikten valdes in. Varje marsiansk stad representerades av två senatsmedlemmar och senaten bestod av 26 senatorer. Marsianska medborgare hade ända sedan revolutionen varit mycket noga med att göra efterforskningar på varje senator innan de valde denne. Borta var de dagar då tio sekunders riktad reklam i televisionen eller ett bländande vitt leende avgjorde vem man röstade på. Nuförtiden röstade den marsianske medborgaren enbart efter hur delegaten skött sig, och huruvida delegatens åsikter överensstämde med ens egna.

Mitsy Brown - i likhet med de flesta postrevolutionära guvernörerna innan henne - hade inte haft ambitionen att administrera politik på planetnivå under sin uppväxt. Istället hade hon insett att hon hade talang för politik, en naturlig ledarskapsförmåga, så efter hennes första period som uttagen hade hon stadigt arbetat sig framåt och imponerat på tillräckligt många människor under resans gång för att vinna varje val med överväldigande majoritet. Hon hade nu suttit som guvernör under åtta månader, på sin första period och ansågs redan som en av de effektivaste guvernörerna sedan den store Laura Whiting själv. Själv ansåg hon att jobbet var lugnare än hon hade väntat sig. Sanningen att säga, så var det inte alls mycket problem, inte alls många problematiska beslut att ta. Vid det här laget i den marsianska historien hade både medborgarna och dess regering båda utvecklats så långt att saker och ting praktiskt taget skötte sig själva.

Idag så var dock saker och ting annorlunda. Idag hade den första allvarliga krisen som guvernör presenterats för henne, en kris som möjligtvis riskerade att skada planeten värre än om både westHem och EastHem hade attackerat samtidigt med samtliga sina militära styrkor. Det var en kris som hade tagit många år att eskalera, den hade börjat för tre guvernörer sedan, men just nu, under hennes ledarskap, hade den seglat upp som ett reellt hot. Visst hade hon tur som en tokig?

Framför henne, på andra sidan skrivbordet satt Roscoe Reamer, planetens säkerhetsrådgivare. Han var tjugofem år gammal och hade arbetat inom säkerhetstjänsten i stort sett under hela sin karriär. Han hade stigit i graderna på grund av sin nästan övernaturliga förmåga att samla och analysera information. Han hade haft sin nuvarande position nästan sju år nu, och hade varit rådgivare åt de två senaste guvernörerna före henne, hans råd gällde nästan alltid hur man bäst skulle agera för att hålla planeten säker från både WestHem och EastHems försök till intrång eller inflytande. Till skillnad från det jordiska systemet - både historiskt och nutida - stod och föll inte hans position med det politiska ledarskapet. Hans jobb var helt enkelt en del av statsapparaten.

I rummet fanns också Diana Mingus, en av de äldsta senatorerna och Reef Haverty, en av de äldsta i den lagstiftande församlingen. De var närvarande för att bevittna den genomgång hon nu skulle få ända sedan det satts en hemligstämpel på ärendet, med hänsyn till konstitutionen. Att hemligstämpla ärenden var förbjudna i konstitutionen om det inte gällde ärenden av yttersta planetär betydelse där kunskap om ärendet riskerade att potentiellt riskera medborgares liv. I de ytterst sällsynta fall då ett ärende hemligstämplades krävdes kongressens och den lagstiftande församlingens närvaro i form av varsin representant.

- Dator, sa Mitsy. - Detta är en hemligstämplad diskussion. Jag åberopar paragraf sjutton-rövknull-nio.

- Jafföfan, svarade datorn. - Det behövs bekräftelse.

- Senator Mingus hajjar och bekräftar, sa Mingus.

- Justitieutskottets Haverty hajjar och bekräftar, sa Haverty.

-Jafföfan, sa datorn glatt. - Jag hajjar bekräftande. Sjutton-rövknull-nio gäller i detta rum ända tills order om annat kommer. Inspelningsapparatur är på plats och fungerar, men inga utskrifter av samtalen kommer att distribueras om inte klartecken ges från juridisk instans.

- Det duger, sa Mitsy och smuttade än en gång på sitt kaffe. - Roscoe, kör i gång med snacket.

- Jafföfan, sa han och lutade sig fram över skrivbordet. Han tog ett djupt andetag med allvarlig min. Han var klart och tydligt inte glad över vad han nu måste säga. - Vi har fått bekräftelse på att Sythros forskningslabb i Mexico City är i full produktion. De har börjat framställa antimateria.

Mitsy ryckte till när hon hörde rapporten. Även om hon hade varit förberedd på just denna bekräftelse var det en chock att höra den sägas rent ut.
- Är det bekräftat? frågade hon.

- Jafföfan, sa han dystert. - Vi har ett otal kontakter i södra WestHem, varav två mycket tillförlitliga inne i själva anläggningen. Analysavdelningen försäkrar att detta är fakta. På Sythro jobbar man just nu i treskift i dubbel arbetstakt vid samtliga tre partikelacceleratorer inom anläggningen. Vi har också preliminär information att Sythro- laboratiorierna i Calgary och Tulsa förbereder sig för ökad produktion de med. WestHem planerar att tillverka en jävligt stor hög av antimateria, mycket mer än vad normal vapenproduktion kräver.

- Jag förstår, sa Mitsy mjukt och plockade fram en cigarett ur en låda på bordet framför henne. Hon tände den, drog ett djupt halsbloss och blåste sakta ut röken i rummet.
- Och ni är säkra på att den här antimaterian inte är bränsle för en avancerad motor till nya rymdskepp?

- Defenitivt. svarade han. - Vi har infiltrerat varenda skeppsbyggnadsfabrik i både WestHem och EastHem med män och kvinnor lojala med vår ideologi. Om någon av dessa höll på med ett avancerat rymdskeppsbygge skulle vi veta det långt innan man behövde framställa antimateria till motorerna. Dessutom, så har vare sig EastHem eller WestHem tillräckligt höga teknologiska kunskaper för att kunna tillverka så stora kvantiteter det skulle behövas till ett sådant skepp även om de verkligen höll på att bygga ett. Vi ligger minst tio år före dem när det gäller kvantfysik och vi är mycket långt från att kunna framställa så mycket själva.

- I värsta fall, frågade Mitsy. - Hur mycket kommer de kunna framställa? Hur snabbt kommer de kunna producera det?

- Vår kunskap om deras partikelacceleratorer är mycket detaljerade, sa han. - Om varje partikelaccelerator i WestHem kördes med full kapacitet, 24 timmar per dygn och med ett minimum av drift och underhållsstopp, kommer de att kunna producera 250 kilogram per jord-år, eller ungefär 500 kilogram per mars-år.

Mitsy visslade sakta till. - Åh, Laura sa hon nervöst.

- Det är i värsta fall, påminde Reamer henne. - En mer realistisk siffra är ungefär hälften av det. Jag tvivlar skarpt på att WestHem skulle prioritera en sådan produktion, oavsett hur deras resonemang förts.

- Men de producerar fortfarande hemskt mycket antimateria ändå, eller hur?

- Det gör de, höll han med. - Vilket tvingar oss att ställa frågan varför WestHems regering, en institution genomsyrad av korruption och enbart motiverad av vinstintresse skulle lägga ned såna stora kostnader för att producera en såpass stor mängd.

- Och det finns bara en logisk förklaring till det, sa Mitsy. Hennes svar var inte en fråga.

- Det är korrekt. sa Reamer och tände sin egen cigarett. Han tog ett snabbt bloss och tittade på sin chef. De klarar inte av att tillverka tillräckligt för att använda som bränsle, men de producerar mycket mer än vad som behövs för vapenändamål. Det finns bara ett ytterligare system som kräver så mycket som de nu producerar. Jag är rädd för att våra värsta farhågor håller på att gå i uppfyllelse.

- Projekt Karamell, sa Mitsy ilsket. - De där jävla pladdrande fysikerna på Triads universitet. De skulle aldrig ha tillåtits fortsätta med den där forskningen.

Reamer behöll sina neutrala anletsdrag. De tre senaste guvernörerna hade sagt exakt samma sak varenda gång de hade blivit informerade om någon aspekt av Projekt Karamell eller följderna av det. - Det är olyckligtvis ett irrelevant uttalande, sa han till den nuvarande guvernören.
- Det som drev de tidiga post-revolutionära forskarna var att gå i botten med varenda gren av forskningen inom både teknik och medicin som hade förbjudits av WestHem på grund av kostnaderna. Den överlägsna utbildningen våra studenter fick på de nya universiteten stod för hjärnkapaciteten som behövdes till all sådan forskning. Karamell var enbart ett i raden av spännande projekt inom kvantfysiken som ropade på utforskning, precis som forskningen inom teleportation och antimateriaproduktion. De ingenjörerna och forskarna hade förmodligen ingen aning om att de faktiskt skulle klara av att konstruera ett fungerande system. De trodde bara att de skulle kunna bevisa att Projekt Karamell aldrig skulle kunna gå att genomföra.

- Men funderade de aldrig på konsekvenserna av vad de gjorde? frågade Mitsy. - De måste ju ha vetat att WestHem skulle kopiera deras forskning och försöka själva?

- Tyvärr så är suget efter kunskap större än sådana tankar. Hur som helst så går det inte att göra ogjort. Forskningen gjordes, och finslipades till perfektion innan WestHem lyckades få tag på en kopia av den. Och nu verkar det tyvärr vara så att deras så kallade djuprymds-forskningsstation de har konstruerat utanför Plutos bana är precis exakt det som vi alltid fruktat att den var.

Mitsy nickade dystert. Att ett ambitiöst projekt av något slag höll på att konstrueras i interstellär rymd bortom Pluto hade varit uppenbart för både marsianska och EastHemska underättelseorganisationer under de senaste fyra marsåren. Att de höll på med något misstänksamt projekt hade också varit uppenbart. WestHems flotta hade deklarerat en militär undantagszon som sträckte sig mer än en halv miljon kilometer åt alla håll. 22 stycken slagskepp av California-klass, 35 OWL stealth attackskepp och 50 långdistansjagare, dvs. nära hälften av WestHems flotta patrullerade området. Alla marsianska och EastHemska skepp som närmade sig blev omedelbart anropade och bortjagade. Det här var en exeptionellt aggressiv och dyr metod för att skydda en forskningsstation, som de hävdade att den var. Att det som byggdes i själva verket var en Projekt Karamell station hade Mars misstänkt från början. Nu, när de hade fått produktionen av antimateria bekräftad, var misstankarna så gott som bevisade.

- Det är verkligen skrämmande att tänka sig vad WestHem tänker försöka sig på med den här grejjen, sa Mitsy. I Lauras namn, inser de inte de möjliga konsekvenserna?

- Konsekvenserna kan bli långtgående och rejält omfattande, sa Reamer. - Och det finns inget säkert sätt att förutsäga exakt hur det kommer att gå. Det är precis därför vi förbjöd forskningen om Karamell och ytterligare tester av funktionen. Det var bara sunt förnuft.

- Exakt, sa Mitsy.

- Men när det gäller WestHem så handlar det inte om människor med sunt förnuft. De ser en möjlighet att dra fördelar av att utnyttja Karamell, och så snart folk med makt verkar vara för projektet så ändrar deras rådgivare i sina rapporter och analyser ända tills de bara visar fördelar istället för att ge en objektiv analys av riskerna. Varenda forskare eller ingenjör som inte håller med vad makten bestämt, varenda människa som försöker säga “Hörni, kanske vi borde tänka på det här ett tag till” blir av med forskningsanslag och anställningar. Det är så det fungerar på Jorden. Det är så det alltid fungerat på Jorden.

Mitsy suckade igen, och gömde skräcken hon kände inom sig. - Kan vi förhindra att de genomför projektet?

- Om du talar om militära aktioner, så är det tveksamt. svarade han. Vår flotta är teknologiskt mycket mer avancerad än deras, men vi är mycket färre. Vi har tillräckligt med skepp och vapen för att försvara planeten och Rhea, där vi framställer bränsle. Vi har tillräckligt med stealth-skepp för att slå hårt mot deras försörjningslinjer samtidigt som vi försvarar våra egna. Vi har dock inte tillräckligt med eldkraft för att forcera deras undantagszon och dessutom garantera att vi kan förstöra stationen. Till och med ett enda försök att göra det kräver så många skepp att vi lämnar planeten försvarslös för en motattack. Detta är, som du väl vet, i direkt strid med vår militära doktrin och jag är säker på att befälhavaren av flottan skulle vägra att utföra en sådan order eftersom vår konstitution kräver att hon gör det.

- Så en direkt attack är utesluten, sa Mitsy

- Korrekt, bekräftade han. - Den enda militära möjligheten som finns kvar är att attackera skeppen som transporterar antimaterian när de levererar till stationen. Det är dock inte utförbart det heller. WestHems flotta kommer utan tvekan att skydda en sådan konvoj med allt de har samtidigt som de använder tomma skepp som lockfåglar. Att hitta exakt rätt skepp i en sådan konvoj och sedan förstöra det blir extremt svårt och kommer förmodligen kräva oacceptabla förluster.

- Så vad du säger är att det inte finns något sätt att förhindra att de sätter Projekt Karamell i verket? frågade hon.

- Du hajjar, svarade han. - Det är otvivelaktigt klockrent hajjat. Inom uppskattningsvis två år, kanske något längre, har de producerat tillräckligt med antimateria för att genomföra en enda Karamell och det finns inget sätt för oss att förhindra det.

-Så vilka är då våra alternativ? frågade Mitsy, även om hon faktiskt hade en god aning.

- Vi måste börja jobba med Projekt SmällKaramell sa han kort. Och vi måste börja omedelbart.

-Jag var rädd för att du skulle säga det, sa hon. SmällKaramell var en av de få hemliga planerna som hade konstruerats direkt efter revolutionen. Detaljerna, till och med själva planen, var endast kända av ett fåtal inom säkerhetstjänsten,några vetenskapsmän och ingenjörer, ett fåtal höga militärer, guvernören och de två medlemmarna av kontrollorganisationerna. Planen hade utarbetats som ett direkt resultat av att antingen EastHem eller WestHem skulle försöka att genomföra Projekt Karamell för egen vinning.

-Det finns inget realistiskt alternativ, sa Reamer. - Vi måste konstruera vår egen Karamellreaktor för att motverka deras. Och vi måste konstruera den i hemlighet för att de inte ska få nys om att vi planerar att motverka dem. Som tur är har vi alla komponenter, inklusive reaktorn själv, färdigbyggda och klara, i lager i Whiting City i omloppsbana runt Rhea. Det handlar bara om att transportera komponenterna och en arbetsstyrka till monteringsplatsen.

- Det säger du som om det var hur enkelt som helst, sa Mitsy. - Du snackar om att transportera sex hundra tusen ton material och mer än åtta hundra konstruktionsarbetare från Rhea till interstellär rymd utan att vare sig EastHem eller WestHem upptäcker det.

- Det finns en plan för allt detta. Vi använder stealth-attackskepp med minimal besättning för att transportera allt bit för bit. Det kommer att ta femton månader att få fram alla komponenter och ytterligare tre månader att montera skiten. Vi är övertygade om att det går att göra obemärkt.

- Men de andra aspekterna då? frågade hon. - Jag tänker främst på antimateriaproduktionen. Vi måste producera dubbelt så mycket antimateria som WestHem, eller hur?

- Jafföfan, höll han med. - Vi måste genomföra Karamell två gånger, medan de bara behöver göra det en gång. Men som jag sa tidigare, vår partikelacceleratorteknik är mycket mer avancerad än WestHems. Vi har räknat och räknat om många gånger. Vi kan tillverka tillräckligt på den givna tiden så det räcker för vår operation. Självklart återstår ju frågan om hur vi skall förklara detta för befolkningen.

- Ja, sa Mitsy med avsmak i rösten. - Vi måste ljuga för medborgarna. Det är något jag svurit en ed på att aldrig göra.

- Jag tycker att det är lika vidrigt som du, sa Reamer till henne. - Jag har svurit samma ed. Men minns att i just den eden så svor vi också på att använda vårt sunda förnuft i alla officiella beslut och ärenden. Det sunda förnuftet i att hålla projektet hemligt övertrumfar kravet på ärlighet i just detta fall. Vi kan helt enkelt inte dölja vår ökade produktion av antimateria. Inte kan vi heller komma med någon luddig förklaring till vad vi håller på med. Mars kryllar av spioner från både WestHem och EastHem, Mitsy. Det vet du lika bra som jag.

- Ja, sa hon. -Jag vet det. Och det var sant. Varenda år sände både EastHem och WestHem spioner gömda bland de tusentals legala immigranter som anlände. Även om mer än hälften av dessa spioner inom ett år brukade anmäla sig själva, lämna in sin utrustning och ange sina kontakter till de marsianska myndigheterna eftersom de gillade livet på Mars bättre än på jorden, så hade resterande spioner infiltrerat i stort sett allt i det marsianska samhället. Det var ju så Projekt Karamell hade läckt ut till WestHem från början. En WestHemsk spion i forskningsteamet hade sett till den saken.

- Du kan sätta ballarna på att de har agenter i våra partikelacceleratorbyggnader, sa Reamer. - I samma stund som vi ökar vår produktion så får de reda på det på precis samma sätt som vi fick reda på när de började. Vår avledningsmanöver är ett projekt som är en del av planen Projekt SmällKaramell. För att lura dem räcker det inte med en förklaring till varför vi ökar produktionen. Det måste finnas konkreta fakta som stödjer förklaringarna. Det är därför det faktiskt existerar ett interstellärt skeppsprojekt. Det är därför vi faktiskt håller på att forska fram en interstellär motor till ett sådant skepp. Inte enbart för att vi skall kunna utforska Alpha Centauri, utan också för att vi - om det skulle bli nödvändigt, vilket det nu har blivit - skulle ha en godtagbar förklaring till varför vi helt plötsligt börjar tillverka två ton antimateria. Självklart är det inte tillräckligt för en färdig motor, men för en prototyp i ett forskningslabb är det en trovärdig mängd. Det faktum att vi faktiskt är nära att börja testköra en sådan prototyp - och att det tveklöst finns WestHem-spioner som kan bekräfta detta - kommer att lugna ner deras säkerhetstjänst, speciellt om de inte kan snoka reda på att vi bygger några stora konstruktioner långt ute i rymden.

- Jag förstår allt detta, Roscoe, sa Mitsy. -Men det betyder inte att jag måste gilla det. Det går tvärt emot den marsianska folksjälen. Sånt här brukar jordlingarna hålla på med.

- Men du kommer att ge ordern? frågade han.

- Ja, suckade hon. - Jag kommer att ge ordern om att sätta planen i verket. Hon tittade på Mingus och Haverty. - Den här ordern kommer att kräva bekräftelse från kontrollorganen, talade hon om för dem. - Förstår ni båda detaljerna och konsekvenserna av vad vi diskuterat här?

- Jafföffan, sa Mingus mjukt. - Jag gillar det inte heller. Blotta tanken får mig att känna mig sjuk, men jag bekräftar din order.

- Samma här, sa Haverty. Ordern är bekräftad.

- Så knulla min håriga röv, då, sa Reamer. - Jag börjar med förberedelsena omedelbart.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


- Jag menar allvar, Marcella, sa Ken nervöst och tittade ned på sitt nakna skrev. - Jag tror inte jag klarar av att göra det här. Det här börjar likna filmerna vi fick titta på på flygvapnets överlevnadskurser, där vi fick lära oss vad fienden skulle utsätta oss för om de fångade oss.

Marcella verkade tro att han skämtade. Hon skrattade plikttroget och fortsatte sätta fast den elektriska anordningen på hans nu snabbt krympande penis. Bara för en minut sedan hade han varit stenhård i hennes hand, som han alltid var då hon vidrörde honom intimt, men nu, då hon satte fast VED-anordningen, eller, Virtuellt Erotik Don på honom försvann blodet snabbt till andra delar av hans kropp. VED var en hemsk anordning i plast som träddes på hans kuk och som var kopplad till datorn via en kabel som såg ut som en koaxialkabel. Det var, enligt Marcella, så här som de flesta män och pojkar onanerade nuförtiden.

- Har någon någonsin blivit skadad av en sån här grej? undrade Ken.

- Nej, sa hon enkelt. - I och för sig finns det de som blir beroende av dem och aldrig lämnar sina hus. Tro mig. Du kommer att gilla det.

- Men vad exakt kommer den att göra med mig? ville han veta. - Du sa att den är elektrisk. På min tid gillade ingen att höra orden “elektricitet och “penis” i samma mening.

- Det är inte precis elektricitet, sa hon. - Åtminstone inte i den formen som du tror. Allt den gör är att stimulera dina nervceller artificiellt, så de luras att tro att du verkligen känner det som händer i VR fantasin. Så om du är inne i en fantasi och en kvinna suger din kuk, blir dina celler stimulerade på ett sådant sätt att det faktiskt känns som att din kuk är inne i en mun. Om du knullar en fitta så känns det som du knullar en fitta. Förstår du? Mycket enkelt.

- Mycket enkelt, va, frågade han misstänksam. - Den här grejen skickar elektriska laddningar till mina nervceller och manipulerar dem och det är “mycket enkelt”?

- Jafföfan, sa hon och gjorde en sista justering. Hon plockade fram ytterligare två tillbehör, och båda två såg ut som två ullvantar med trådar från ändarna. - Samma princip gäller nervcellerna i dina händer. När du har de här på dig och tar på datorkvinnans tuttar i fantasin, så känns det som om du tar på riktiga tuttar. När du fingerknullar henne så känns det riktigt det också.

- Och det här orsakar inte cancer eller något sådant?

Hans ord fick henne att brista ut i skratt. -Cancer? gnäggade hon och skakade på huvudet. - Sära på mina skinkor och slicka mellan dem. Det finns inget som cancer något mer. Du kunde lika gärna frågat om knulla ger dig AIDS.

- Jag förstår, sa han sakta. Han var fortfarande inte van med att saker och ting som hade varit dödligt allvarliga på hans tid - cancer, AIDS, hjärtsjukdomar, stroke, ryggmärgsskador- var saker som visade hur primitiv hans tidsålder verkade på marsianerna. De oroade sig för sådana saker lika lite som han hade oroat sig för skörbjugg eller blodförgiftning eller polio.

Det här var inte den första upptäckten han hade haft under den tid han hade varit vaken som han gjort som visade hur den marsianska medicinska vetenskapen så totalt förändrat synen på livet. I ett samhälle där det inte fanns några smittsamma sjukdomar, där inga försvagande sjukdomar lurade runt hörnet, där bokstavligen det enda som skadade människorna var olyckor och extremt hög ålder, tänkte medborgarna på ett helt annat plan än han var van vid.

Det mest framträdande exemplet var hur marsianerna vördade livets helighet. I och med att de hade utsträckt livslängden till nivåer som hittills hade varit otänkbara i mänsklighetens historia hade de utvecklat en skräck för olyckor eller onaturlig död som gränsade till psykotisk paranoia. Marsianer deltog helt enkelt inte i sporter eller andra aktiviteter där det fanns en möjlighet att dö beroende på en felbedömning eller maskinellt haveri. Det fanns ingen önskan att bygga snabba fordon för att sedan tävla med dem. Det fanns ingen fallskärmshoppning för nöjes skull, ingen tjurfäktning eller rodeoridning, ingen skärmflygning. Ordet våghals fanns inte i deras vokabulär.

Den här paranoian utsträckte sig dessutom till arbetslivet . Marsianska fabriksarbetare, byggnadsarbetare, piloter, jordbruksarbetare, och andra yrken som var farliga i sig, arbetade under strikta regler utfärdade av arbetarskyddsadministrationen som krävde sådan säkerhetsutrustning och sådana arbetsmetoder att de garanterade att ingen skulle kunna dö av otur eller underlåtelser på arbetsplatserna. Rymddräkter för de arbetare som måste gå utomhus hade flera back-up system för att förhindra att någon kvävdes eller blev utsatt för dekompression i händelse av problem. Byggnadsarbetare bar magnetskor och satt fast i säkerhetslinor gjorda av brottssäker hampa. Jordbruksmaskinerna var utrustade med datorstyrda säkerhetszoner som omedelbart stängde av maskinerna om en arbetare kom in i en zon som innebar fara. Till och med militären, trots att det var ett livsfarligt jobb, hade utrustning som gjorde att dödsfall under flygträning, pansarövningar och infanteriträning var totalt eliminerade. Om det skulle bli krig, var militärens doktrin att soldatens liv var viktigare än förlusten av territorium eller nyckelpositioner.

Ända sedan han blivit uppväckt, hade Ken följt med i nyhetssändningarna på internetstationerna för att acklimatisera sig till deras kultur. De senaste två veckorna hade en av toppnyheterna handlat om en tolvårig kvinna i Libby som hade dödats i en olycka när hon arbetade i stadens vattenverk. Tydligen hade det legat en skrotbit av stål i en lufttrycksledning som sedan hade fastnat och det hade blivit en våldsam tryckökning. När man försökte rensa ledningen hade biten skjutits ut med hög hastighet och träffat kvinnan i huvudet med dödlig kraft, trots hjälmen hon bar. På Kens tid hade en sådan historia ansetts som en av de där udda sakerna som hände, knappt värd mer än en notis i tidningen. På Mars däremot, så var det en planetär nyhet i klass med Challenger-katastrofen eller Oklahomabombningen. Människor uttryckte ledsnad, skräck och sympati över hela Mars. Marsianska medborgare krävde svar på hur något sådant kunde hända, och hur det skulle förhindras i framtiden. Den marsianska arbetarskyddsstyrelsen - en organisation med både undersöknings -och åtalsrättighet satte varenda anställd på fallet. Experter inom alla fält från hela planeten undersökte allt och alla som var inblandade, från anställda på reningsverket till hjälmens konstruktion och material till hur ledningen var konstruerad och vilket material den bestod av. Dagliga rapporter och sammanställningar gjordes. På gatorna, i barerna och på kaféerna var detta i stort sett det enda samtalsämnet. Karen hade berättat att alla industrirelaterade dödsfall blev behandlade med samma allvar och sådana händelser var extremt ovanliga, de inträffade bara i genomsnitt en gång vartannat marsianskt år.

I stark kontrast till den här rädslan för att dö, uppvisade marsianerna en likgiltighet till kroppsskador som på ytan verkade vara motsägelsefullt. I själva verket var det inte så. Marsianer fullkomligt älskade fysiska sporter, både på amatör och proffsnivå. Deras variant av [Amerikansk] fotboll spelades utan mycket skydd alls, förutom hjälm och knäskydd. Quarterbacken och kickern var tacklingsbara. Bentackling, fasthållning och grepp i hjälmen ansågs som fullkomligt normala sätt att blockera och tackla. Tackling efter avblåsning var fortfarande förbjudet, men regeln verkade vara mycket liberal. Varje marsiansk stad hade sitt eget lag som bestod av stadens bästa idrottsmän. Förutom detta, så hade varje stad dussintals organiserade amatörligor där män och kvinnor spelade för nöjes skull på fritiden. Brutna ben, avslitna ligament, hjärnskakningar och till och med förlamande skador var vanliga på alla nivåer av sporten. Men, eftersom dödsfall var osannolikt inom sporten så både spelade och hejade marsianen fanatiskt. Det fanns ingen rädsla för de skador som kunde - och faktiskt inträffade- eftersom alla sådana skador var lätt fixade av den marsianska sjukvården. Brutna ben, avslitna ligament och till och med ryggmärgsskador var åtgärdade inom ett par dagar med hjälp av accelererad cellstimulation. Själva sjukvården var fullständigt gratis, en av de konstitutionella rättigheterna. Till och med risken av inkomstbortfall under sjukskrivningen var inget att fundera över eftersom staten betalade lönen under tiden. Att skadan tillkommit under en fritidsaktivitet ansågs som fullständigt irrelevant.

En annan signifikant förändring som den marsianska läkarvetenskapen hade åstadkommit var något som Ken fortfarande hade svårt att vänja sig vid. Sedan alla infektionssjukdomar, både bakteriologiska och virusspridna var antingen utrotade eller lätt botade, hade marsianerna ingen rädsla över huvud taget för vare sig baciller eller mikrober. De gånger Ken hade seedat, tre tillfällen, var kanske de bästa exemplen för att förklara skillnaden. Män och kvinnor, de flesta totala främlingar för varandra, vidrörde, smekte, förde sina tungor in och ur varandra och till och med kopulerade i en miljö där andra totala främlingar hade gjort samma saker innan dem. På Kens tid hade detta spridit gonorre, syfilis, körtelfeber, AIDS, hepatit, vanlig förkylning, influensa och ett dussin andra sjukdomar både vitt och brett. På Mars togs detta som självklarheter och det enda man gjorde efter en natts seedande var att duscha av sig svett och kroppssekret.

Men sexualiteten var inte det enda sättet denna totala avsaknad av rädsla manifesterade sig. Marsianer hade inga fobier gentemot att en annan människas saliv, inte ens främlingars, kom i kontakt med deras händer eller munnar. Människor som knappt kände varandra kunde dela på drinkar i baren från samma glas, eller använda samma mariuanamunstycke eller låta en cigarett gå laget runt. Marsianer brukade inte tvätta händerna efter att ha varit på toaletten, städat, eller klappat ett djur. Om något hade hamnat i en soptunna av misstag och behövdes plockas upp, körde de ner händerna utan att tveka, plockade upp saken och gjorde den nödtorftigt ren innan de stoppade den i fickan. Salmonella var heller inget att oroa sig för. Ken hade sett hur Marcella lagade mat vid flera tillfällen och hade blivit förvånad när hon utan att blinka skar upp rå kyckling och därefter sallad på samma skärbräda med samma kniv, utan att ens göra rent emellan.

Med dessa tankar i huvudet fick Ken ännu en anledning att bli nervös för vad Marcella hade satt på hans genitalier och händer. - Har någon använt de här sakerna förut? frågade han, utan att vara säker på om han verkligen ville höra svaret.

Hon såg på honom och ryckte på axlarna. Vid det här laget var hon van vid hans konstiga frågor. - Jag antar att Manny har använt dem emellanåt, sa hon, och refererade till Dr. Mendez som verkligen var tillsammas med Karen - Ibland sover han över en dag eller två. Jacob använder antagligen dem när han är i stan. Är det något problem med det?

- Eh.. Mja... nej, sa han och kände ett svagt obehag över att hans kuk nu befann sig i något som Mendez och hans sonson hade ejakulerat i. - Hur noga brukar de bli rengjorda efteråt?

Hon fnissade lite. - Du och din bacillskräck. Hur många gånger ska jag behöva säga att det är inget att oroa sig för?

- Eh... det är ok.

- Men för att svara på din fråga; Kukdelen blir ursköljd med vatten när du är klar. Handskarna görs det ingenting med för det mesta, men de blir tvättade var tionde-tolfte gång för att få bort gammal svett. Känns det bättre så?

- Jodå, svarade han, även om det inte kändes ett dugg bättre.

Marcella log och kysste honom lätt, men ändå sensuellt på kinden med tungan fjärilslätt mot hans skinn. - Chilla ner dig, sa hon mjukt. - Jag lovar, du kommer att gilla detta.


Något lite blod återvände till hans penis när hon kysste honom, vilket hon otvivelaktigt visste om. Vid det här laget kände hon honom väl, kanske till och med bättre än Karen själv. Karen hade återgått till arbetet ett par dagar efter hans uppvaknande och de träffades bara på kvällarna när hon kom hem. Marcella gick in och ut hela dagarna, städade, lagade mat och tvättade. Ken hade varit ute på flera utflykter ensam och hade spenderat tre dagar i Eden med Jacob, men för det mesta stannade han inomhus och surfade på internet för att försöka läsa in sig på marsiansk historia och det moderna samhället. Han och husets “bitch” hade tillbringat mycket tid med att samtala om allt och inget. Hon hade varit hans bästa källa till marsiansk etikett och moral.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Fortsättning följer

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Skicka ett privat meddelande till borge

Votes: 341

Vad tyckte du om min sexnovell?

Klicka på en stjärna för att sätta betyg

Vill du sätta fler typer av betyg för denna sexnovell?
Hur var språk, stavning och styckesindelning?Votes: 63
Hur gillade du ämnesvalet?Votes: 74
Skulle du velat vara med om det på riktigt?Votes: 65
Hur uppkåtande var novellen?Votes: 63
Visa nästa sexnovell:

Av alla sexnoveller | I samma kategori | Samma författare | Startsidan

Visa alla sexnoveller (15) från borge

Denna sexnovell har (6) kommentarer:

Skriv en kommentar | Regler


Läs våra uppdaterade Regler för kommentarer.
  1. jge1969 2013-04-13 22:43

    Stor sorg om denna serie inte fortsatte. Är helt enkelt BÄST!

    1. lever livet 2013-04-14 01:05

      Underbar, väntar med spänning på fortsättning

      1. skrutten 2013-04-14 20:24

        Håller med...
        Denna vill vi ha kvar!!!

        1. Julle93 2013-05-12 17:29

          Skulle vara väldigt synd om du inte fortsatte översätta denna serie, jag tycker du är skitduktig på det!

          1. lever livet 2013-06-07 23:22

            När kommer nästa del. Saknar den här sköna serie. Så bra översättning.

            1. moisture 2013-10-08 00:17

              Jag, liksom alla andra här, väntar ivrigt på nästa del !!


              Upp


              Slumpade sexnoveller

              Viktorias morgon

              - Nej älskling, jag tänker inte suga av dig nu, du får vänta tills vi vaknat igen. - Vill du verkligen göra såhär när Jenny är här? - Jag säger det igen,…
              2012-06-27 Läs hela

              Mitt ute i urskogen

              När jag loggar in på Face är min vän Philip on line och på hugget att snacka. Jag har undrat många gånger om hans föräldrar har hittat på namnet, men han…
              2017-04-24 Läs hela

              En för alla del 3

              Bettan reste sig med ett retsamt leende, precis som hon ville säga "tror ni inte att jag törs, va?" och gick fram till Ulla. Hon satte sig på knä mellan…
              2005-10-04 Läs hela

              Slumpade Sexklubben

              Inneboende med fördelar del 2.

              Undrar om lilla tolvåriga Fia skulle vara för trång i anus? tänkte jag. Jag fick prova helt enkelt. Hon låg ju ändå bara där helt utslagen på köksbordet.…
              2016-01-11 Läs hela

              Tre på hotell i New York

              Som många andra har vi pratat om det, en trekant eller partnerbyte. Men inget har hänt. En natt i New York tog min fru eget initiativ. Min fru Maria och…
              2018-01-09 Läs hela

              Miranda del 2

              Detta är en direkt fortsättning på min berättelse om Miranda och de bör läsas i ett svep för att storyn ska "få sitt fulla värde". Den bygger till viss…
              2012-08-21 Läs hela


              Nytt på Sexhistorier.se

              Bloggen