Musiken dunkade obönhörligt vidare när de kom ut från herrtoan. David la armen om Karins midja och styrde henne mot trappen som ledde upp till entréplan. När de var mitt i trappan hörde han någon ropa nere vid toaletterna. På grund av att de just hade kommit därifrån lyssnade han lite extra efter om det var någon som hade fattat misstankar om vad som egentligen hade försiggått där inne. Hade de kanske stänkt ned toaletten med blod utan att upptäcka det?

"Det är stopp i avloppet. Skiten kommer upp igen!" var det någon som informerade sina kompisar om.

I samma stund som han hörde det kom doften vällande mot dem där de stod i trappan. Varenda cell i hans kropp upplät en vild önskan om att inte behöva känna den stank som kom rullande upp från toaletterna. Varenda lite nyans av den vittnade om mänsklig avföring som kommit i okontrollerad retur. Med ena handen på Karins ryggslut drev han på henne uppför trappan när även hennes luktsinne invaderades av den påträngande doften och hon med kväljningar följde hans uppmaning om att skynda på.

Väl uppe fick de syn på hennes vänner som hade slagit sig ner vid ett bord. Karin banade väg fram till bordet, passerade några vakter som var på väg ner mot toaletterna och slog sig ner där vid bordet. David kände sig lite yr i huvudet av stanken i källaren och tyckte att doften kändes även här uppe, han försökte intala sig att det var inbillning. Maria och Therese roade sig med att anmärka på att de båda hade varit borta ganska länge och såg lite medtagna ut. Vad kunde de ha gjort? Karin gjorde sitt bästa för att inte rodna och misslyckades ganska rejält men effekten mildrades något av den skumma lokalen. Det hindrade dock inte hennes kompisar från att reta henne.

"Med en kille som David är det väll inte underligt att du vill roa dig lite, " resonerade Maria samtidigt som hon passade på att flytta sig lite närmare sitt fynd för natten.
"Nej gud om man hittar sig något läckert att ta hem så ska man göra det" höll Therese med om och strålade mot sitt fynd. "Fast vad jag förstår så har du redan honom hemma."
"Det är jag inte så säker på" svarade Karin.
"Vad då, han bor väll hos dig eller hur? Vad menar du med att du inte är säker på det?" Maria lät nästan lite irriterad på tonen.
"Jo visst har han varit hos mig ett tag men huruvida jag har´ honom eller ej kan jag inte riktigt svara på. Jag är inte säker på att man kan ha´ David."

David såg ner på henne och fångade hennes blick med ett frågande uttryck i sina ögon.
"Tro mig, du har mig men jag har dig mer."

Maria snörpte missnöjt på munnen. David la märke till det men orkade inte fråga varför Maria surnade till. Karin däremot både lade märke till det och förstod vad Maria tänkte. I hennes värld var det mycket fult att säga att man hade någon mer än någon annan, som ett sorts ägande av den andre personen. Var det något Maria värderade högt så var det hennes rätt att bestämma över sig själv. Det var delvis därför hon var så frispråkig och utmanande som hon var ibland, hon gav ganska blanka fan i vad andra tyckte och tänkte om hur hon var eller vad hon gjorde. Det var hennes ensak och ingen skulle komma och säga åt henne vad hon skulle göra. I Karins ögon var det också ett sätt att vara beroende. Som hon såg det så måste det ju vara lika fängslande att hela tiden göra tvärt emot vad någon ville som det var att faktiskt göra som de ville. Båda var egentligen ett sorts tvång att göra något och inte ett uttryck för ens egen fria vilja. På det hela taget brydde sig Karin inte längre om Marias åsikt i frågan, hon hade nog mycket jobb med att hålla reda på vad hon själv tyckte och med en kille som David så nära sig så var det till att hålla benen under sig själv rent mentalt för att inte svepas med och bli något av en nickedocka. Hon hade börjat uppleva hans kontroll över henne. Lyckligtvis hade det hitintills varit av en ganska lätt karaktär och hon misstänkte att han ännu inte hade försökt tvinga på henne sin vilja. Hon antog att det skulle bli svårare för henne efter ikväll samtidigt som hon inte hade den minsta vilja att kämpa emot när hon ville ha sex med honom. Det hela var ett underbart plågoris helt enkelt. Maria verkade komma på bättre tankar eller så bara bestämde hon sig för att det inte fanns något hon kunde göra åt saken för hon var åter på gott humör och kvällen fortskred.
_________________________________________________________

Sara vickade fram och tillbaka på den skrangliga pinnstolens ben i det lilla köket i den lägenhet som en kompis ägde. Rättare sagt var det soc som ägde den. För första gången på länge kände hon sig nöjd. Drogerna hon hade fått i sig fungerade perfekt och garanterade henne några behagliga timmar. Det mesta var som i en dimma. På det lilla smutsiga och belamrade bordet som stod framför henne i köket låg en kompott av tabletter, allt från benzo och uppåt. Just nu var tillgången på dolcontin stor i stan och många använde det, bland annat hon. Sara kunde tänka sig att använda det mesta bara det fick henne att må lite bättre. Resan hem hade varit ganska lång och utmattande. Hon hade sugit av och knullat fler karlar än hon ville minnas och till lägre pris än hon ville erkänna ens för sig själv. Ett mål mat och några mil närmare hem hade oftast varit vad de gett henne för besväret. Den snällaste hade varit en lastbilschaufför som hade låtit henne åka de sista ca 30 milen hem med honom utan att begära någon betalning. Hon hade fått sova i lastbilen och han hade till och med bjudit henne på mat utan att begära något i gengäld. Han hade ondgjort sig över de män som utnyttjade sådana som henne. Vad Sara anbelangade brydde hon sig inte bara de gav henne vad hon ville ha. Var den här mannen så dum att han lät henne åka med honom gratis var det hans problem. När hon hade kommit hem till stan hade hon direkt gått till Marcus lägenhet. Han hade som tur var varit hemma och släppt in henne. När hon hade gått in i hans sovrum hade det legat två tjejer i hans säng och sovit, det hade inte förvånat henne. Hon hade aldrig trott att han skulle vara trogen mot henne, sådana män fanns inte så hon var inte arg. Marcus hade väckt tjejerna och bjudit dem alla på lite dolcontin för att fira att hans tjej hade kommit hem som en trogen hund. Efter det hade han låtit henne stanna hos honom.

Marcus kom in i köket och drog hårdhänt upp henne ur stolen. Utan vidare omsvep tryckte han sig mun mot hennes och gav henne en ordentlig kyss. Sara brydde sig inte. Hon var hans tjej och så länge han inte slog henne var hon nöjd. Fick hon dessutom vara så hög som hon var nu så var allt underbart bedövat. Efter kyssen snodde han runt henne och tryckte ner henne över bordet. Händerna greppade hennes byxor och dog ner dem till knävecken innan han spottade i sin egen hand och körde upp den mellan benen på henne. Saliven gjorde henne nog våt för att trycka in kuken i vilket han gjorde. Han knullade henne mot bordet som den hora han tyckte att hon var och innan han kom drog han ut kuken, drog ner henne från bordet, vände upp hennes ansikte och sprutade henne över hela ansiktet och i munnen. Sen torkade han av kuken på hennes tröja och drog upp henne på fötter igen.

"Kom nu! Vi ska ut på stan," deklarerade han. Sara var alldeles för trött och lullig för det. Rummet snurrade och hon kände sig bedövad. Troligen var det därför hon inte såg varningssignalerna och vågade sig på att ifrågasätta honom.
"Varför? Jag har det bra här." Knytnävslaget träffade hennes kind så hårt att hennes huvud kastades bakåt och det flimrade framför ögonen på henne.
"Din förbannade hora! Ifrågasätt mig inte. Jag ger väll blanka fan i om du vill eller inte. Du följer med mig eller så slår jag skiten ur dig ditt förbannade luder" skrek han så att spotten yrde om munnen.

Sara försökte räta lite på sig men misslyckades. Hon lyckades dock få upp byxorna. Hukande följde hon med honom ut från lägenheten. Fem stadiga killar följde efter dem ut. När de kom ut på trottoaren gick det mot stans enda pub. Som ett avlägset eko kände hon lite skuld för vad som skulle hända. Marcus hade berättat för henne flera gånger hur hennes syster och killen som följt med henne hade förödmjukat honom. Nu hade han fått veta att Karin var ute med killen på krogen och Marcus hade tänkte se till att slå ihjäl killen. Han hade planerat att göra detta länge men hade inte kommit på något sätt att komma åt dem men nu när de befann sig i stan fanns chansen.

Natten var långt gången när de tillslut klev ut från puben. Maria sa hej då och gick hemåt med sitt fynd. Therese gick åt andra hållet med sitt. Karin och David skulle behöva en taxi för att ta sig hem så de började gå nedför gatan mot stadens kyrk parkering där taxibilarna brukade stå. Just denna helg verkade det vara få taxibilar i trafik för parkeringen var tom. Själva parkeringen kantades på ena sidan av vägen och på den andra fanns det lummiga buskar, en parkbänk och gräsmattan som gick upp mot den gamla kyrkogården och stadens vita korskyrka. Vinden blåste dem i ansiktet och bar med sig en kyla som lovade en förestående kall höst. Karin älskade de klara och kalla höstdagarna. Hon andades in djupt och log för sig själv. David vände sitt leende ansikte mot henne och knuffade till henne så hårt att hon stapplade åt sidan. Baseboll träet träffade hans högra axel med en dov smäll och bröt nyckelbenet på honom. Marcus svingade slagträet igen och träffade Davids huvud i höjd med tinningen. Det första slaget hade fått David att tappa fokus. Smärtan spred sig i hela axeln och halsen så att han inte kunde se klart. När han träffades i huvudet svartnade det helt och han föll ihop. De sex killarna ställde sig runt David och började sparka honom mot huvudet. Karin var i princip bortglömd där hon stod vid sidan av och tittade på männen som misshandlade David. Fyllan, blodförlusten och förvåningen gjorde henne handlingsförlamad. Hon lyfte blicken och fick syn på sin syster som stod några steg bort. Karin blev inte direkt förvånad, hon hade räknat med att systern skulle dyka upp men däremot blev hon arg. Sara stod där, hög och ofokuserad och såg på medan hennes pojkvän misshandlade David. Karin blev arg för att hennes egen syster hade dragit in hela sin familj i den här skiten. Arg för att det var David som fick ligga där och ta smällarna för att Sara hade ställt till det. I fullt sinne stegade hon fram och drämde handväskan i huvudet på Marcus. Handväskan var inte tillnärmelsevis så tung som hon hade önskat. Hade hon fått stoppa in något i den före hon svingade den så hade det blivit en solid tegelsten. Som det var nu så fick Marcus en lätt smäll på högra kinden, inte mer, men det var nog för att distrahera honom och få honom att vända sig mot Karin. Med ett sadistiskt flin tog han några steg mot Karin och hans kumpaner vände sig om för att se vad som avbröt deras nöje.

"Hora! Titta nu vad jag gör med din syster!" beordrade Marcus.

Det tog några sekunder för Karin att förstå att det inte var med henne han pratade utan med Sara. Karin såg på sin syster. Kvinnan kröp ihop som en hund när Marcus skrek åt henne. Det gjorde att den rädsla Karin känt ersattes av mer ilska. Hon gjorde sig beredd att slåss med det lilla hon hade tillbuds.

”Det är fan i mig inte sant att jag måste dras med din förbannade jiddrande familj. Det ska bli mig ett satans nöje att slå ihjäl pissfnasket!”

Karin blev så förbannad att hon tappade kontrollen helt. ”Jag tänker inte ta någon jävla skit av dig! Slå ihjäl mig då men tro för fan inte att jag är rädd för dig!” Karin visste att hon ljög så fort hon hade sagt det men ändå kunde hon inte låta bli att tycka att det kändes skönt att säga det. Även om han slog ihjäl henne skulle han inte ha vunnit och nu kändes loppet i alla fall kört.

Marcus bytte grep om slagträet och gick mot henne. Karin backade undan samtidigt som en låg röst framför henne sa "Spring mot kyrkan Karin." Det var David som sagt det. Karin lyfte blicken mot honom och såg att han stod upp med blicken sänkt mot asfalten. Karin förstod inte hur det var möjligt men hon tänkte lyda till punkt och pricka. Med en rusch hon inte visste att hon hade i sig girade hon till höger om killarna för att inte hamna mellan dem och sin syster och sprintade upp över kullen mot kyrkan. Samma reaktion som får rovdjur att springa efter bytet fick alla killarna att börja förfölja henne. När Karin kom upp till baksidan av kyrkan hann den första killen ifatt henne och tryckte upp henne mot kyrkans vägg. Hans ögon var grumliga av de droger han tagit och hans händer fumliga när han försökte hålla fast henne samtidigt som han försökte tafsa på henne. Med sin sträva tunga slickade han henne över ena kinden och stack in handen mellan hennes ben. Insidan av det vänstra låret ömmade där David hade bitit henne. Karin försökte trycka undan honom man killen var betydligt mycket större än henne och inte alls inställd på att ge upp sina försök. Ett tjut fick honom att snegla över axeln men hans grepp om Karin förändrades inte. Karin gjorde vad hon kunde för att se över hans axel men han höll fast henne mot kyrkväggen. Hans koncentration var splittrad så Karin tog sin chans och knäade killen. Han sjönk ihop framför henne och Karin klev förbi honom och fortsatte sin sprint genom att rund ena knuten på kyrkan och fortsätta efter kortsidan.

David såg killarna springa efter Karin. För en sekund stod han stilla och hämtade andan, eller krafterna kanske för tekniskt sett behövde han inte andas. Såren i huvudet höll på att sluta sig men blodet rann fortfarande nerför kinden. Han lät det vara, nu var det andras blod han ville ha. Han slängde en blick på den drogade tjejen som stod och vaggade några meter från honom. Uppenbarligen var det Karins syster, i alla fall efter vad han hade förstått av det lilla Marcus hade sagt. Tanken på Marcus fick honom att vända sig mot människorna som sprang mot kyrkan. En av killarna hade fått tag i Karin och alla var fokuserade på det. Nu var det dags att ingripa och styra jakten mot det ställe han ville, ett ställe där han kunde röra sig utan att väcka så stor uppmärksamhet. Först måste Karin få möjlighet att fortsätta sin flykt. Så snart han hade kvicknat till hade rovdjuret i honom krävt att släppas fritt och nu släppte han lös det med ett yl. Det var ett yl som signalerade jakt och blodlust. Samtidigt började han gå mot kyrkan. Tjutet fick önskad effekt. Killen som höll Karin tryckt mot kyrkväggen stelnade till och hans uppmärksamhet blev splittrad nog för att Karin skulle lyckas ta sig loss och fortsätta sin flykt. David använde sig av sitt band till Karin och beordrade henne att fortsätta flykten mot ett stort, tomt område som låg några hundra meter längre bort. Där kunde han se stora tomma ytor men även stora närmast hangarsliknande byggnader med lite belysning. Han kunde känna att Karin kände till området väl. Det fanns inga människor där.

Det var en konstig känsla när Karin fick Davids order om hur hon skulle springa. Hennes stressade hjärna förstod varför hon flydde just dit. Där skulle David kunna döda hennes förföljare. Just nu ville hon bara överleva och hann inte tänka på någon annan utväg. Hon rusade förbi korsningen med Oddfelow huset, förbi bowlinghallen med sina stora mörka glasfönster och ner mot Nolia området. Hur hon orkade visste hon egentligen inte, hon var andfådd men välmotiverad. Kanske var förföljarna så knarkpåverkade att de inte hade riktigt koll på sina ben eller så kanske de var så säkra på att de skulle hinna ikapp henne att de inte ansåg det nödvändigt att fånga henne så snabbt. Kanske tyckte de att de gott kunde kosta på sig att jaga henne en stund. Hur det än var med den saken tänkte Karin inte låta sin chans gå till spillo utan gav alla sina krafter i försöket att nå de stora mörka områdena som vätte ner mot älven.

Marcus var främst bland förföljarna. Hur mycket hatade han inte den lilla springande fittan framför honom? Hon hade varit en djävla pina sedan den dagen han först fått reda på hennes existens. Då hade hon kommit till hans lägenhet och krävt att få träffa Sara, något han naturligtvis hade vägrat. Ingen kvinna skulle någonsin få säga åt honom vad han skulle eller inte skulle göra. Han hade vägrat att släppa in Karin, vägrat Sara att träffa sin syster trots att Sara hade ropat till sin syster och bett om hjälp. Karin hade försökt tränga sig in i lägenheten men Marcus hade klippt till henne över käken och sedan puttat ut henne i trappuppgången. Han hade gett henne mycket tydlig information om att hon inte var välkommen hos honom och Sara. Sen hade han slagit igen dörren. Sara hade snyftat att hon ville träffa sin syster så han hade varit tvungen att banka lite lydnad i henne också. Sara hade böjt sig men hennes lilla fittsyster hade ringt polisen som kort därpå hade knackat på hans dörr. Som tur var hade han sett polisbilen genom fönstret så han hade hunnit hota Sara med stryk och att han skulle spöa hennes syster också om hon så mycket som gav ett ljud ifrån sig. Sedan hade han tryckt in henne i en garderob och stängt dörren. För att verka medgörlig och få bort snutarna från hans lägenhet hade han bjudit in dem i lägenheten för att ta en snabb titt. De hade inte öppnat någon garderob och for därifrån utan att hitta någonting och tackade honom för att han hade varit samarbetsvillig. Nu sprang horan för sig liv och han tänkte slå ihjäl henne. Han skulle banka livet ur henne. Eventuellt skulle han knulla henne innan han tog livet av henne. Han hade dock ingen brådska att hinna ikapp henne. Av någon anledning sprang hon mot de stora, tomma och mörka områdena kring Nolia. Ett perfekt ställe att göra sig av med henne utan att någon såg honom.

När Karin nådde fram till gräsmattan framför Nolias huvudentré var hon helt slutkörd. Hon snubblade över en grästuva och föll. Det var då Marcus hann ikapp henne. Han grep tag om hennes jacka och släpade henne ännu längre bort mot de stora grönområdena och älven. De andra killarna hann ikapp och följde blodtörstigt efter dem där han släpade fram Karin. Marcus släppte ner henne och i princip innan hon landat på marken sparkade han till hennes huvud så att det kastades bakåt och hennes nacke knakade. Ett blodisande skrik av ilska och rädsla fick killarna att vända sig om. Den som var längst bort hann inte vända sig helt innan han flög åt sidan ungefär som att en bil passerat honom alldeles för nära. En annan kille lyftes rakt upp i luften och for i en båge ner mot älven. Marcus hann uppfatta detta och kasta sig åt sidan. Det var en ren reflex, han kunde inte se vad det var som drabbade dem. Han kände en stöt och en våldsam smärta i högra armen och när han väl återfann balansen och såg ner på armen var jackan uppsliten från mitten av överarmen och ner till handleden. Det sved och blodet rann nerför armen och handen.

David svor inombords när han missade sitt mål. Det gav honom dock möjligheten att lugna ner sig nog för att kunna kalkylera nästa drag medan han stod stilla vid Karin och konstaterade att hon var vid liv. Marcus skrek till sina vänner att döda det aset och följde sedan efter dem i angreppet. Det första slaget utdelades av en annan av killarna, den största, och skulle ha träffat David i ryggen men nu var han beredd. När handen bara var några decimeter från hans rygg snodde han runt, tog tag i armen och slet den ur led. Killen skrek högt men blev tyst när David sparkade honom åt sidan, långt ut på gräsmattan. David hörde med viss tillfredsställelse hur flera revben sprack, några splittrades förmodligen. Nästa kille kilade in en kniv mellan Davids revben innan David slog in näsan på honom och han föll till marken. Marcus fick in en spark som drev in kniven till skaftet i Davids bröstkorg samtidigt som nästa kille högg David i ryggen med ännu en kniv. David snodde runt med ett vrål och slog till killen så att han flög genom luften och landade så hårt med ryggen mot en sten att han inte reste sig upp igen. David förstod att han hade dödat killen och det enda han kunde känna var att det var ett slöseri med blod, ett blod han i och för sig inte ville dricka. De han redan hade skickat på diverse luftturer hade samlat sig och dragit sig tillbaka. Två killar låg kvar där de hade fallit.

För första gången i sitt vuxna liv var Marcus rädd, ett faktum han inte tänkte låta någon få reda på. Han hade levt på att andra var rädd för honom och visste inget annat sätt att överleva. Först nu började det gå upp för honom att det kunde finnas ett farligare rovdjur än honom där ute. Två av hans kompisar var fortfarande i stridbart skick, en till var illa skadat och två visste han inte om de levde. Medan de stod där drog killen framför dem ut knivarna ur sin kropp utan att göra en min. Den första kniven som åkte ut var den som satt fastkilad mellan revbenen. Sedan sträckte han sig bak och drog ur kniven ur ryggen. Marcus kunde inte förstå hur det gick till. Varför stod killen fortfarande upp?
David hade ställt sig bredbent över Karin i en beskyddande pose. Knivarna slickade han rena från sitt eget blod alltmedan han såg på killarna som stirrade tillbaka på honom med skräck i blicken.
”Vi måste ta honom nu annars är vi körda” sa Marcus. ”Krille du går först, jag går från höger och Henke från vänster. Tjabbe, vi kommer att behöva din hjälp, du får hänga på bakom Krille.” Killen de kallade för Tjabbe snyftade till. Hans högra arm hängde lealös efter sidan.
David log med tungan fortfarande mot kniven när han såg på de desperata killarna.

”Du Tjabbe, känner du för att dö i natt?” Han sa det mest för att psyka killarna, provocera dem, men Tjabbe snyftade ännu högre. ”Jag hoppas att du har tagit gott om droger ikväll för din arm måste göra ont som satan.” fortstatte han. ”Och ondare kommer det att bli för jag kommer nämligen att slita av den från din kropp.” Egentligen var det inget han hade någon plan på att göra men Tjabbe kunde gärna få tro det. Förresten skulle han göra det om nöden krävde det.

”Håll käften ditt djävla monster!” skrek Marcus. ”Nu tar vi honom!”

De attackerade som de hade sagt. David tog några steg framåt för att inte trampa på Karin. Han mötte upp Krille och skickade honom tillbaka över gräsmattan utan svårighet. Henke fick in ett slag mot Davids vänstra öra. En människa skulle ha blivit desorienterad av smällen. David tog emot slaget och grep sedan tag i Henkes handled och drog honom mot sig samtidigt som han slog sin knutna näve i mellangärdet på honom och skallade honom så att han föll ihop. Det skulle Henke inte återhämta sig från så fort. Marcus gjorde sitt utfall mot Davids bakhuvud med basebollträt men han nådde inte fram. Förvånad ramlade han framlägges och slog i gräsmattan. David förstod inte hur det hade gått till förrän han såg ner på marken. Karin låg med benen intrasslade i Marcus ben. David antog att hon hade sparkat Marcus i knävecket när han närmat sig David. Det fick David att le ner mot Karin, sin kvinna. Nu gick det helt enkelt inte för honom att tänka på henne som något annat. Karin såg upp på honom med en smärtsamt plågad blick. Ingen skulle göra hans kvinna så illa och leva för att berätta om det. Marcus försökte krypa bort från dem när David böjde sig ner och plockade upp honom. Med en grymhet han helt ärligt inte hade trott att han hade i sig bröt han nacken på killen och släppte sedan ner honom. David vände han sig om för att se vem som fortfarande stod upp. Tjabbe var den enda David såg och han såg inte så stöddig ut där han stod och höll i sin arm.

”Snälla döda mig inte!” snyftade han. ”Jag gör vad som helst! Döda mig inte!”

David flinade. ”Du tror att jag bryr mig om vad du vill? Det är ganska roande.” Samtidigt såg han sig omkring, här fanns ett problem att lösa. ”Du får leva så länge du tar på dig skulden för det här. Du ska ta på dig morden på dina vänner. Jag bryr mig inte hur men du ska inte nämna varken mig eller Karin med ett ord till någon. Jag lovar dig att jag kommer att få reda på om du säger sanningen till någon och då kommer du att dö. Din vän därborta kommer att ha sådana hjärnskador att han inte kommer att komma ihåg något av det här. Du är den enda som kommer att minnas och det ska du hålla för dig själv. Går du inte med på det så är jag mer än villig att döda dig här och nu. Det här är bara den mest bekväma lösningen för mig och inte den enda lösningen jag har. Vad säger du?”

”Jag går med på det, jag går med på det!” snyftade Tjabbe fram.

David vände sig om, böjde sig ner och lyfte upp Karin från marken. Försiktigt tryckte han henne mot sig och sedan försvann han ur Tjabbes synfällt.

David såg ingen annan utväg än att ta Karin till närmaste skyddade plats. Han hittade ett parti med skog inte så långt från platsen där allt hade tilldragit sig. För tillfället var det säkert men det skulle det inte vara allt för länge, det fanns bostadshus alldeles för nära. Försiktigt la han ner henne på marken, strök med händerna över hennes ansikte och försökte få kontakt med henne igen men han fick ingen reaktion. Han kunde höra hur hennes hjärta hamrade fram sin takt mot hennes revben, det var som ett hjärtflimmer, så fort gick det. Förskräckt lät han händerna glida över hennes kropp som för att hitta något att rätta till, något han kunde laga. Allt som var trasigt var på insidan av henne, hennes huvud och nacke antog han. Kanske borde han inte ha flyttat henne. Plötsligt saktade hjärtslagen av och andningen upphörde. En isande kyla av skräck fyllde honom. Karin var på väg att dö och han skulle inte klara av det. Då bestämde han sig för att det inte fanns någon återvändo, han måste hjälpa henne och det nu på en gång. Utan vidare betänkligheter sträckte han ut sig bredvid henne och la sig bekvämt bakom henne. Sedan bet han sig i handleden och tryckte den mot hennes mun. Ingen reaktion. Han insåg att det mesta av blodet bara rann nerför hennes läppar och resten rann nerför hans egen arm, inget hamnade i munnen. Försiktigt vände han hennes huvud med sin högra hand så att ansiktet var vänt mot himlen och sedan tryckte han handleden mot hennes mun igen. De nästkommande sekunderna släpade sig fram oändligt långsamt. Skräcken knöt sig i magen på honom när han hörde hennes hjärta sakta av mer och mer. Livet gled henne ur greppet, hon höll på att lämna honom. Desperat slet han handleden från hennes mun och med sina huggtänder slet upp handleden helt vilket gjordes helvetes ont men han kunde inte ha brytt sig mindre. Han stack den högra handens fingrar djupt in i såret och tryckte sedan in dem i hennes mun så långt ner han kunde. Sedan bände han upp hennes käkar, vände ansiktet mot himlen igen och tryckte den nu våldsamt blödande handleden mot hennes öppna mun och blodet rann ner i hennes strupe.

En stöt gick genom Karins kropp och det var den som bringade henne tillbaka till livet. Hela kroppen var stum förutom munnen. Det hon hade i munnen brände från munhålan och ner i magen. Magen hade våldsamma kramper och alla muskler var styva. Händerna och huvudet gick inte att röra och hon kunde inte få upp ögonen på första försöket. På tredje försöket fick hon upp ögonlocken och med dem kom även hennes röst. Hon skrek rakt ut i smärta. David rullade över på höger sida för att ge henne lite plats. Han hade själv vaga minnen av att blodet kunde göra ont i vissa lägen. När hon väl började läka skulle smärtan minska på vissa ställen och öka på andra allt eftersom hon helades. Helandet skulle gå snabbare ju mer av hans blod som fanns i henne därför fortsatte han att trycka sin handled mot hennes mun vilket strängt taget inte behövdes då hela Karins väsen nu var inriktat på denna enda del av världen, den lilla bit som utgjordes av hans blödande handled och hon skulle ha kunnat göra vad som helst för att få behålla den. Hon ville behållen den så hett att hon pressade upp sina armar runt hans vänstra arm, kopplade ett stadigt grepp om den och sög begärligt från hans handled. Armarna brann av smärta men trots detta var det som att hon inte reflekterade över att hon åter kunde använda dem. Känslan var så intensiv att det värkte av njutning i Davids kropp. Hennes mun var stark och drog djupt ur blodådrorna som värkte och drog i hans arm. Känslan fortplantade sig genom hans arm och in i bröstkorgen där den nådde hjärtat. David hade aldrig skapat ett eget barn men han hade fått det beskrivet för sig. Känslan av smärtan som mer eller mindre fungerade som en förhöjare för den kroppsliga njutningen, en njutning han nu utsattes för. Njutningen rev flämtningar ur hans strupe, något han inte hade tänkt tillåta att hända. Karin fanns där och han ville inte skrämma henne så han bet ihop kring stönen som snarare kom ut som grymtiningar. Desperat tryckte han sig mot henne samtidigt som hon tryckte sig mot honom. Nu var de så nära som två varelser kunde vara utan att han äntrat henne. Trots det kände det som att det inte skulle räcka.

Karin roterade mödosamt i hans armar. Greppet de båda höll om varandra var hårt och den rörelse hon nu gjorde var mer en instinkt än något annat. Handleden hon hade i munnen var hon tvungen att släppa och han la den om hennes nacke. Med näsan pekandes mot hans halsgrop la hon det högra benet om hans höft, krokade knävecket om hans höft kam och drog sig uppåt på marken så att hennes ansikte var i jämnhöjd med hans hals. David såg nyfiket ner på henne. Det verkade nästan som att hon försökte inta en bra position för att bita honom. Han log ner mot henne, böjde ner huvudet, pussade henne lätt på håret och vände sedan huvudet åt sidan, blottade strupen för henne och väntade. Karin lät näsan leta sig upp till hans halsgrop där hon snusade lätt på honom. Med tungan jagade hon hans små stön över den släta huden tills hon hittade det ställe hon trodde var rätt och så högg hon sina trubbiga tänder i honom. David grymtade till. Hennes tänder var för trubbiga, inte köttätarens effektiva verktyg utan den malande gräsätarens. Han fnissade till vid tanken och sköt henne lite ifrån sig. Karin fnös besviket över att inte ha klarat av det själv. Utan ett ord rev David upp ett sår i sin egen hals med en av sina naglar och Karin dök på det. Hennes läppar slöt sig hårt om såret och hon sög hårt. David kastade bak huvudet och stönade högt. Alla tankar på att någon kunde höra dem eller komma och leta efter dem var borta. Hans kvinna. Hans kvinna sög hans blod. Nu skulle hon vara hans för alltid. Rovdjuret kastade sig över honom och han välte runt henne på marken så att hon hamnade under honom. Han höjde sig över henne och tog ett stadigt tag om hennes kjol och slet den och de små stringtrosorna i småbitar undertiden som hon försökte få av honom byxorna men misslyckades. David tog tag i linningen på sina egna byxor och slet sönder dem också. Med sina knän särade han på hennes ben och trängde in i henne. Stötarna var omedelbart hårda och besinningslösa. Han älskade henne våldsamt, hårt och mördande intensivit. Hon skrek av smärta när han drev sig så djupt in i henne han bara kunde komma. När han var i botten på henne hävde hon sig upp, slog armarna om honom och bet honom i halsen. Nu bet hon så hårt att hon fick hål på huden och hans blod fyllde åter hennes mun. Känslan exploderade i David och han vände ansiktet mot himlen och ylade, ylade för sin partner, för den lust de delade, för parningen och för den lyckade jakten. När han vände ner ansiktet igen snodde han sig så att ansiktet hamnade mot hennes hals och högg henne. Nu var det Karins tur att skrika högt av njutning. Smärtan var borta och njutningen total när det gick för henne runt Davids hårda kuk. David reste sig från marken med hennes ben slagna kring sina höfter och hennes överkropp tryckt mot sig. En tall fick ta emot deras älskog när han tryckte upp henne mot den. Tallens bark skavde mot hennes bara stjärt men det var en sval, härlig smärta. Först när han skulle smeka hennes bröst kom han på att hon faktiskt inte var helt naken, något han åtgärdade direkt genom att slita av henne både toppen och bh:n. När hennes bröst blev fria tog han det högra i sin mun och sög begärligt. Karin höjde och sänkte sig över hans kuk, red honom hackigt och ryckigt på grund av att hon nyss kommit. David lät tungan smeka hennes bröstvårtor och förundrades över hur de styvnade i hans mun. Så förlorade han tålamodet och lät tänderna göra hål på den mjuka och underbara huden. Karin skrek men han brydde sig inte, han bara sög på det underbara bröstet. Nästan som att han ammade från henne. Blodet hade antagit den kryddiga och underbara smaken av hennes orgasm. Bettet om bröstet hårdnade och tänderna sjönk djupare in i det mjuka delikata köttet. Köttet som var hans kvinnas. Karin skrek rakt ut i smärta. Hon hade upphört med sin hackiga ritt och var nu hårt uppressad mellan honom och tallen. Såret i Davids halls höll på att läka och hela hans starka kopp var inställd på hans utlösning när han tryckte henne med små men hårda stötar mot barken. Han sög hårt på hennes bröst några gånger till och då gick det för Karin igen. Fittan kramade åter hans kuk som för att be den att släppa ifrån sig säden. David släppte henne inte och drog inte ner takten på sina juck när han högg henne i det andra bröstet. Karin snyftade och klöste honom på ryggen men smärtan hade mest en förhöjande effekt på Davids njutning. Med vampyrens hela snabbhet flyttade han dem från trädet, släppte bröstet och lutade henne över en mossbelupen sten i närheten. Karin hann knappt känna den mjuka mossan mot sin mage innan han äntrade henne igen, denna gång hårt bakifrån. Kroppen pressades våldsamt mot den hårda ytan. Mossan till trotts kändes det som att hon skulle krossas så hon försökte skrika till David att lugna sig men hon fick inte nog luft i lungorna mellan stötarna. Hon försökte slå till honom men nådde honom inte och han var blind för allt nu. Rovdjuret i honom hade tagit över helt och för det fanns det inget annat än parning nu. Med ögonen hårt sammanpressade hoppades hon att det snart skulle vara slut. Med ett vrål släppte han sin säd i henne. Frustande och grymtande tryckte han sig djupt in i henne samtidigt som han täckte hennes kropp med sin egen och åter högg henne i halsen med rovdjurets hela begär.

När den sista skälvningen gav med sig upptäckte David att han låg över Karin på stenen. Även om han inte var någon stor man kunde det inte vara skönt att bära upp hans vikt och särskilt inte med tanke på att hon redan var så mörbultad. De blodiga fläckarna på mossan fick honom att komma ihåg vad det sista han gjort hade varit så när han strök Karin över kinden var det så försiktigt han bara kunde. Karin stönade lätt och vände på huvudet med ett leende.

”Jag trodde verkligen att du skulle knulla livet ur mig.” David blev nästan förskräckt.
”Men!” var det enda han fick ur sig.

Plötsligt vände David på huvudet och såg mot Nolia området. Han blev så spänd att Karin inte kunde låta bli att lyssna hon med. Mycket avlägset kunde hon höra sirener. Då blev det fart på dem båda två. Karin började samla ihop deras sönderrivna kläder medan David dammsugande det lilla området på spår efter dem. Bland annat tog han bort mossan som det hamnat blod på. När de var klara lyfte han upp Karin och sprang. Förvånad insåg Karin hur snabbt det gick. De passerade träden i skogen så snabbt att det såg ut som att de åkte bil. Han tråcklade sig hela vägen ner till älven utan att vara in i några bostadsområden mer än någon enstaka sekund. När de nådde älven blev han ståendes en stund och tänkte. Han hade blivit spårad av hundar tidigare. Även om hundar normalt sett inte gillade att spåra vampyrer, de kunde nämligen känna att det låg en stor fara i att göra det. Men när de väl blev tvingade att spåra vampyrer så kunde de verkligen göra det. Vatten var dock alltid ett problem för hundar. Myten om att vampyrer inte kan ta sig över rinnande vatten var mycket överskattad och därför hade det varit en bra idé att simma om det nu inte hade varit för Karin. Det var en sen höstkväll och kallt ute. Det gick inte annat än att anta att Karin skulle frysa enormt mycket i vattnet.

”Vad tänker du?” frågade Karin.
”Jag funderar på hur vi ska ta oss över.”
”En roddbåt kanske? Jag tror att det brukar finnas sådana lite längre upp efter stranden. Ser du bostadsområdet där borta? Jag tror att de har en lite brygga.”

David funderade som snabbast på hur hon kunde veta det men kom fram till att det inte spelade någon roll bara det fanns en båt vilket det mycket riktigt gjorde. Han släppte ner henne på durken och knöt upp repet som den var förtöjd med. Han rodde uppströms en god bit och i ganska god fart. Han rodde så lång ut att ingen skulle se dem från land så att farten de höll inte skulle verka misstänkt. Cirka två mil uppströms gick de i land och David sköt ut båten i älven igen innan han åter lyfte upp Karin och tog till fötter för att ta med henne hem.