Votes: 357

En sexnovell av Yaz

Jag träffar mina småsystrar

Skapad 2015-12-03 | Ungt | Längd: Lång (46K)

Läst: 12667 ggr | Betyg: 2.98 (357 röster) | Kommentarer: 6

Visa alla sexnoveller (34) från Yaz


Inget sex

Fortsättningen på, Jag åker på spö.





Från författaren:

Jag rekommenderar att läsa ”Mina yngre år” före följande berättelse.

***************



Morfar slår aldrig ihjäl mig.

Jag vaknar till när jag blir dragen uppför trappan men förlorar medvetandet igen när jag lämpas av i sängen.

När jag vaknar sitter morfar vid min sida och tvättar mig i ansiktet med en gul tvättlapp. Mitt svullna ansikte ömmar och jag ser suddigt.

”Jag förstår inte varför du gör så här”, mumlar morfar som för sig själv. ”Det är som … Som du saknar förmågan att förstå dig på konsekvenser.” Han gungar lite med huvudet och inför min suddiga blick ser det ut som om han har tårar i ögonen.

Morfar upptäcker att jag kvicknat till.

”Robin? Dra ett djupt andetag.”

Jag försöker göra det men det hugger till i högersidan.

”Du har nog brutit eller fått en spricka i revbenen.”

Min andning är ytlig. ”Måste jag inte åka till sjukhuset?”

Morfar skakar på huvudet. ”Nej, revben läker av sig själva.”

Jag är lite rädd att det ändå ska kunna vara något allvarligt. ”Jag vill åka till sjukhuset”, gnyr jag.

”Så du kan ljuga för dem med?” Morfar griper tag om min högerhand som ligger mot madrassen. ”Tänker du säga att jag utnyttjat dig på något vis kanske?”

Jag vinklar bort blicken och tittar ut genom fönstret. Det har börjat mörkna. Himlen är azurblå och en stor kråka sitter uppe på den höga lyktstolpen.

”Ta de här.” Morfar menar de två värktabletterna och den lilla ångestdämpande tabletten som ligger på nattduksbordet bredvid ett glas vatten.

Morfar reser sig och bär ut tvättfatet innan han kommer tillbaka och drar ut sin kontorsstol, sedan stänger han dörren.

”Jag ljuger inte”, muttrar jag.

***

Jag lyckas somna och vaknar tidigt på morgonen av att jag är kissnödig. Stönande reser jag mig ur sängen. Ena ögat är totalt igenmurat och jag famlar lite innan jag hittar lampknappen på väggen. Himlen utanför fönstret lyser svagt av den röda soluppgången.

Jag känner på dörren och upptäcker att den är låst. Vad fan! Morfar har hakat för hänglåset utanför! Jag vänder mig om samtidigt som jag känner igenom fickorna, sliter ur sängkläderna men kan inte hitta mobiltelefonen.

”Fan!” svär jag högt när jag förstår att gubbjäveln måste ha tagit den.

Jag funderar på om jag ska pissa ut genom fönstret men min misshandlade kropp har inte förmågan att kliva upp på nattduksbordet.

Jag bankar på dörren. ”Hallå!” Rösten är raspig som om jag håller på att återhämta mig från en kraftig förkylning eller inte använt rösten på ett långt tag. ”Öppna för i helvete!” skriker jag och rösten spricker. ”Jag pissar på golvet din jävla gubbe!”

Jag hör morfars snabba steg i trappan och tar ett steg tillbaka när jag hör hur han låser upp. Jag skakar i hela kroppen när han öppnar.

”Jag måste gå på toaletten”, förklarar jag hest.

Morfar kämpar mot sin ilska det synts i ansiktet, men han släpper ner mig till badrummet. Vad ska han annars göra? Visst, han kan slå mig igen, men då kommer jag att skrika så jävla högt att hela samhället hör mig. Och med all säkerhet pissa på golvet.

***

Morfar ringer och sjukanmäler mig till skolan hela nästa vecka. Veckan därefter är det höstlov och jag räknar med att han planerar att hålla mig instängd hela den veckan också. Smärtan är som värst de två första dagarna innan svullnaden börjar gå ner, jag tänker dock hela tiden på att inte dra för djupa andetag och jag kan bara sova på ryggen. Ett stort blåmärke har spritt ut sig runt naveln och ner mot högra ljumsken. När det har gått fem dagar förstår jag att jag kanske kommer att få en permanent synnedsättning på vänster öga. Detta gör mig jätteledsen och arg.

Även fast jag ska föreställa ”sjuk” så betyder inte det att jag slipper ifrån mina hushållssysslor. Men jag slipper städa. Annars sitter jag inlåst på rummet, till och med mina måltider får jag äta där. Det är som ett fängelse. Fem gånger om dagen får jag möjlighet att gå på toaletten.

Mobiltelefonen har morfar mycket riktigt hand om. Han låter mig svara på meddelandena som skickas till mig men självklart ser han till att läsa svaren innan de skickas så jag håller dem korta och diskreta. Det är Vincent och Tim som uppmärksammar mig mest förutom ett meddelande från Andris som skickat en rolig bild på en åsna. Bilden får mig faktiskt att dra på munnen, men den gör också så att jag börjar längta vansinnigt mycket tillbaka till Solrosen. Jag och Vincent har blivit bjudna på en Halloween-fest, men jag svarar att jag inte kommer att orka. Inte ens någon idé att fråga morfar om jag får gå.

Det är en viktig sak jag saknar. Meddelande från Tilde. Ett kan hon väl åtminstone skicka mig och fråga hur jag mår. Men nej, det är alldeles tyst. Kanske hon inte ens ägnar mig en tanke nu när hon har Jocke.

***

Tunna molnslöjor sveper över fullmånen. Det är inte så kallt som man skulle kunna tro. Det luktar döda löv.

Jag står på nattduksbordet och pissar ut genom det öppna fönstret. Det skvätter lite och jag skrockar tyst för mig själv. Grannhuset är mörkt likt mitt rum. Den enda ljuskällan är månen och det svaga ljuset från lyktstolpen framför garaget.

Jag drar upp kallingarna men blir stående kvar i fönstret. Jag uppskattar att det kan vara lite över en meter mellan huset och garaget. Jag tittar ner på det platta, mörka garagetaket. Man skulle säkert kunna hoppa över dit och ta sig ner längs med stuprännan. Men om jag skulle missa? För min inre blick ser jag mig själv i rullstol, dräglande som mormor och med en slang som föder mig rätt in i magen. För jag tror inte jag skulle dö av fallet. Om jag inte dyker rakt ner på skallen, tänker jag. Men jag är inte självmordsbenägen. Jag slår fast att om jag någon gång skulle få för mig att ta livet av mig så ska jag se till att göra det på ett sätt som garanterar min död på ett ögonblick.

Jag grimaserar och kliver klumpigt ner från nattduksbordet, stänger fönstret och går och lägger mig igen.

***

Det värker i hela kroppen och jag längtar efter en dusch där jag sitter på knä och dammsuger under mormor och morfars säng. När jag stönande kryper fram står morfar i dörrhålet. Förvånat tar jag emot telefonen han räcker fram mot mig. Jag stänger av dammsugaren och sätter mig trött ner på sängkanten. Det brinner i högersidan och det susar lätt i huvudet.

Jag lägger telefonen mot örat. ”Ja, hallå.”

Det är tyst i andra ändan och jag tittar frågande på morfar som tålmodigt står och väntar i dörrhålet.

”Hej, det är Robin”, säger jag.

”Hej, Robin”, säger en tunn röst. ”Vad gör du?”

”Va?” Vem är det här?

”Vad gör du?”

”Vem är det jag pratar med?” frågar jag.

”Nova.”

Nova?! Det första jag tänker: Nej, Nova kan inte prata. Men det är bebis-Nova jag tänker på. Jag var åtta när hon föddes. Min lillasyster fyller åtta år den 25 december, det är lätt att komma ihåg.

”Jag är din lillasyster”, säger den tunna flickrösten.

”Jag vet.”

Det blir tyst någon sekund.

”Vill … Vill du komma och hälsa på oss?” frågar hon.

Jag sväljer hårt och fäster blicken på den gröna av och på-knappen på dammsugaren. Jag hör hur hon rör sig där på andra änden och viskar med någon.

”Är Nyx där?” frågar jag spontant.

”A, fast hon vill inte prata med dig.”

Jag rynkar ögonbrynen. ”Varför inte då?”

”Hon vågar inte.”

Jag hör en annan flicka skrika: ”Det vågar jag visst det, men vill inte!”

”Hon behöver inte prata med mig om hon inte vill”, säger jag.

Nova skrattar och hennes röst blir djärvare. ”Men … Men vill du komma till oss?”

”Ja …” Jag kastar en blick på morfar. ”Men jag vet inte om jag har tid.”

”Mormor och morfar kommer hit nästa lördag. Du får följa med dem.”

Är det så?

”Okej”, svarar jag klentroget.

Morfar gör en gest med handen som säger åt mig att avrunda.

”Jag gillade att prata med dig, Nova. Men nu måste vi sluta.”

”Okej, vi ses nästa lördag.”

Morfar tar tillbaka telefonen.

”Flickorna har tjatat om att de vill träffa dig sedan de fick reda på att du skulle bo här.”

Jag stirrar på honom. ”Har de alltid vetat att jag finns? Mamma?”

Morfars blick hårdnar. ”Hade det varit upp till mig så hade du inte fått komma i närheten av flickorna, vem vet vilket inflytande du skulle kunna ha på dem. Men nu tycker Arne och Malin, flickornas fosterföräldrar, att det kan vara bra om de får träffa sin bror.”

Morfar sätter foten mot dammsugarens av och på-knapp.

”Du får bara en chans, Robin.”

Han trampar igång dammsugaren.

***

Jag är tillbaka i skolan. Mina läppar ser inte längre ut som om jag injicerat fillers och blåtirorna har bleknat, det enda som skvallrar om misshandeln är en gul färgskiftning över näsan upp till pannan och jag känner fortfarande av smärtan i revbenen.

Tilde stirrar på mig och jag sätter mig demonstrativt på stolen bredvid henne innan Jocke hinner göra det.

”Hej”, säger jag med eftertryck. Inte ens under lovet har hon hört av sig.

”Hej.”

”Varför har du inte hört av dig?”

Tilde blänger. ”Varför har inte du hört av dig?”

Jag gapar. ”Jag … Du vet ju hur morfar är. Jag kunde för i helvete ha varit död.”

”Men nu är du inte det.” Hon ler stort när Jocke slår sig ner mittemot henne i klassrummet.

Jag reser mig upp och sätter mig i stället bredvid Liam.

Vincent träffar jag på lunchrasten och jag får stålsätta mig för att inte visa hur ont det gör när han kramar om mig. Min pojkvän säger ingenting om gulnaden i ansiktet. Han vet själv att man får ta emot slag ibland.

Jag får ett meddelande från Tilde när jag sitter och skrattar tillsammans med Vincent och hans kompisar medan vi käkar ostgratinerad fiskfilé.

Du borde anmäla den där gubbjäveln! Så länge du inte gör det kan jag inte vara vän med dig.

Jag stoppar lugnt ner mobilen i fickan. Det var ju tråkigt att höra.

***

Klockan är nio på morgonen när morfar kommenderar ut mig till bilen. Medan han hjälper mormor in i framsätet ber han mig packa in rullstolen i bakluckan. Det är lite kyligt och regnet hänger i luften. Höstlöven kladdar under mina skosulor.

”Behöver du hjälp?” undrar en tjejröst.

Jag vänder mig från problemlösningen med att fälla ihop rullstolen. Bakom mig står Alice och Tim.

”Ja, kan du fälla ihop en sådan här?”

Alice stiger fram och tar genast tag i problemet.

Tim tittar försiktigt på mig och väger över till andra foten. ”Mår du bättre nu? Du var sjuk länge.”

Näst intill varje dag har han skickat mig ett meddelande och frågat hur jag mår under mina två veckors ”sjukdom”. Jag har inte svarat alla gånger.

”Ja, bara bra.” Jag pressar fram ett leende. Så kommer jag på att jag borde fråga hur Tim mår.

”Bra”, svarar han. ”Äh, vart ska ni åka?”

Morfar har baxat in mormor och stänger passagerardörren. Han går snabbt in i huset en sista gång.

”Vi ska åka och hälsa på Nova och Nyx”, svarar jag. ”De är … äh släkt.” Jag vet inte hur mycket mormor och morfar avslöjat för grannarna.

Tim nickar. ”Dina kusiner va? Tjejerna brukar vara här ett par gånger per år.”

Jaså, brukar de det? tänker jag och blir av någon anledning svartsjuk. Det är konstigt för jag har absolut inte saknat att få åka och hälsa på mormor och morfar under min uppväxt.

”De är mina halvsystrar”, säger jag.

”Aha, ja, det hade jag missuppfattat. Har Levi och Rakel bara ett barn?”

”Ja, bara morsan”, säger jag surt. Det är inte Tim jag är sur på. Jag vet inte vem jag är sur på.

Morfar låser dörren och går runt till förarsidan. Alice har fällt ihop rullstolen och jag lyfter in den i bakluckan. ”Tack”, säger jag till henne och stänger luckan med en smäll.

Alice lämnar uppfarten.

”Vill du komma på julkonserten på min skola?” frågar Tim snabbt när jag går fram till bildörren. ”Jag är förste violinist.”

Inte för att jag förstår vad det innebär.

”Den tjugonde december. Du kan åka med oss om du vill”, fortsätter Tim i en rasande fart.

Morfar startar bilen och jag öppnar bildörren.

”Låter kul”, säger jag.

”Så ska jag spara en biljett åt dig, Robin?”

”Ja, gör det. Hej då, Tim.” Jag hoppar in bakom morfar och tar på mig bilbältet medan han backar ut på gatan. Tim står kvar och vinkar tills bilen svänger runt ett hörn.

***

Vi åker söder ut i lite över en timme innan vi svänger in i en stad som ser ut att vara en av Sveriges tråkigaste. Bara gråa byggnader och asfalt. Det är en hamnstad, man kan skymta stora pråmar ute på det kalla vattnet. Mormor har somnat och morfar har suttit i telefon den senaste tiden. Själv sitter jag nedsjunken bakom morfar med högerbenet utsträckt över sätet. På hemvägen tänker jag sätta mig bakom mormor där jag har mer benutrymme.

Morfars bil rullar uppför en brant backe och jag kikar nyfiket ut genom fönstret. På toppen står ett stort trevåningshus i betong med en kort allé med nakna träd fram till ingången med gröna dubbeldörrar och en inglasad balkong som vilar på de vitputsade kolonnerna på sidan om den korta stentrappan. Jag skymtar även en altan som kröker sig runt till baksidan. Påminner lite om Solrosen förutom den pampiga ingången och här finns det inga galler för fönstren.

Morfar parkerar bredvid en förlängd Volvo, uppe på gräsmattan står en liten grön tvådörrars bil med en övningskör-skylt på bakluckan.

Morfar väcker mormor genom att smeka henne över kinden. Jag slänger upp bildörren och kliver ut i den kyliga vinden som kastar sig in från Östersjön. Jag går förbi den förlängda bilen och ställer mig på grusgången som är översållad av multnande höstlöv. Kritiskt tittar jag upp mot huset. Är det här som mina småsystrar växer upp? Ska jag vara ärlig så verkar morsans och min lilla etta mysigare.

Jag ser ett smalt kvinnoansikte fladdra till bland blommorna i ett fönster på undervåningen innan ena halvan av de gröna dubbeldörrarna glider upp. Två flickor i jeans, vita tennisskor och t-shirts kommer ut på trappan. Den längsta av dem, med råttfärgade lockar, stannar till medan den andra flickan, med mörkare långt hår, springer fram till mig.

”Hej”, hälsar Nova med andan i halsen. Jag känner igen hennes ansikte från mormors album och rösten i telefonen.

”Hej”, hälsar jag och tittar samtidigt försiktigt mot den mer reserverade systern Nyx. Hon kommer väl inte ihåg att jag brukade knuffa henne och kasta grus på henne när vi var ute på gården? Nej, hon hade bara varit två år.

”Är … Är du Robin, på riktigt?” undrar Nova på det där hetsiga sättet som får henne att upprepa första ordet i en mening.

Jag nickar.

”Du ser inte ut som på kortet. På bilden har du sådana här öron.” Hon griper tag i sina egna perfekta öron och drar ut dem från skallen.

Jag lägger mitt rufsiga, halvlånga hår bakom öronen.

Nova skiner upp. ”Så där! Så där ser du ut!”

Är hon efterbliven?

Nyx hoppar ner från trappan och springer över gräsmattan för att hälsa på min mormor och morfar. Vår mormor och morfar rättar jag mig själv. Jag hinner se att Nyx har en häst på sin t-shirt. Nova har en ylande varg på sin.

Nova tar min kalla hand. ”Mamma har bakat citronpaj. Tycker du om det? Det … Det blir glass också.”

Jag följer med när min lillasyster drar in mig i huset.

”Vilken stor näsa du har.” Nova snubblar nästan då hon knappt kan slita blicken från mitt ansikte.

Jag har stor mun också. Akta så jag inte äter upp dig.

”Är den så stor?” Jag släpper hennes hand och lägger istället handen för näsan. Vi har passerat farstun och kommit in i en varm hall.

”Den är proportionerlig skulle jag säga.”

Vi möts av kvinnan med det smala ansiktet jag sett i fönstret. Hon är lång, bysten liten men höfterna breda. Det bruna håret är löst flätat och de gröna ögonen lyser av värme. Jag får en klump i halsen.

Hon sträcker fram handen. ”Hej, Robin. Det är jag som är Malin.”

Nova och Nyx fostermamma. Som tur är kommer en rundlagd man ut från köket, annars hade nog Malins varma blick fått klumpen i min hals att brista.

Arne hälsar med att dra in mig i en björnkram. Jag stelnar till men Nova skrattar och kastar sig om min midja när hennes fosterpappa släppt mig. Jag lutar mig ner och besvarar lillasysters kram. Hon är mjuk och varm och jag blir lite rädd att jag skulle kunna göra illa henne.

Arne ställer sig intill foten av den krökta trappan och skriker. ”Ungar, kom ner nu! De har kommit!”

Malin ser nog att jag är lite överväldigad för hon tar snabbt in mig i köket, när jag fått av mig kläderna, och säger åt Nova att ta fram läsken ur kylskåpet. Jag sjunker ner på en stol med stoppad plastdyna och ser mig storögt omkring. Bonander på väggarna, färska örter och blommor på fönsterbräderna. Köksön är fortfarande stökig efter baket, men diskbänken är ren, diskmaskinen är öppen och visar att den nästan är full. På kylskåpet sitter en kallelse från landstingssjukhuset, ett foto av ett ungt par uppklädda som om de skulle på bal och en blå teckning av en flygande basfiol. Min blick fastnar på teckningen, eftersom jag fått sämre syn sedan den senaste misshandeln kan jag bara urskilja att signaturen börjar på N. Nova eller Nyx. Bra bild för att vara gjord av en 7-åring eller 9-åring. Allt är varmt och hemtrevligt i köket. Kylskåpsmagneterna består till mestadels utav visdomsord.

Det är liv och rörelse ute i hallen. Mormor och morfar har kommit in och jag lutar mig lite ut åt sidan på stolen för att få en skymt av tjejen och killen som kommit ner från övervåningen. Jag hör Nyx som kvittrar med mormor helt oberörd av att de inte kan förstå varandra. En mörkhyad tjej i mörkblå klänning stiger fram i dörrhålet och pratar artigt med morfar som tar av sig jackan.

Jag vet inte varför, men jag sitter rak i ryggen som en eldgaffel och med händerna knäppta i knät när de ute i hallen kommer in i köket. Dessutom ler jag som en idiot.

Ungdomarna från övervåningen är ett omaka par. Tippar på att de kan vara lite äldre än mig. Därför blir jag riktigt förvånad när jag får veta att Bertil bara är 13 år. Jag behöver inte fråga, mina undrande blickar säger nog sitt … Den mörkhyade Frida berättar själv att hon är adopterad. Det är hon som övningskör med den gröna lilla bilen.

Jag vet inte om det är rätt att fråga, men jag frågar ändå. ”Så, Bertil är det enda biologiska barnet?”

Arne mittemot mig svarar: ”Ja, efter flera missfall fick vi oss sagt att vi borde tänka över andra metoder. Vi valde att adoptera.” Han ler snabbt mot Frida. ”Men så kom Bertil bara två år efter, ett mirakel.”

Malin serverar kaffe till de vuxna, barn och ungdomar dricker julmust. Min reaktion när jag lyfter glaset till munnen är att spotta tillbaka läsken i glaset igen. Jag är så van att dricka julmust light att känslan av originalet får tungan att krulla sig. Det är inte äckligt, jag är bara ovan.

”Oj”, utbrister Malin över min reaktion och tittar på morfar. ”Han kanske skulle ha haft sockerfritt?”

”Nej, han är inte diabetiker”, svarar morfar.

”Jag satt i halsen”, förklarar jag.

När pajen ställs fram på bordet tittar jag sorgset på den. ”Jag är allergisk mot citrusfrukter.”

Malin far upp från stolen hon nyss satt sig på. ”Jag har en bit äppelpaj i frysen.”

”Han kan äta glass”, säger morfar.

”Ja, det går jättebra”, håller jag med. Men när jag smakar på glassen ångrar jag mig. Det här är väl inte glass. Det är sorbet av något slag.

Middagen kommer att serveras vid tre så efter fikat tar Frida och Bertil med mig upp på övervåningen. Mina småsystrar följer efter.

Frida och Bertil har sina rum på tredje våningen men vi stannar på andra våningen där det finns ett stort utrymme mest bestående av garderober. Den inglasade balkongen är uppvärmd och möblerad med bekväma soffor. Det finns ett stort badrum, ett kontor och föräldrarnas sovrum som jag inte får se, och Nyx och Novas flickrum som ligger på sidan om lekrummet där det bland annat finns storbildsteve, flera olika spelkonsoller, en dator (utan internetuppkoppling), en skön hörnsoffa, och nog alla Disney och Astrid Lindgren-filmer som någonsin gjorts.

Jag kikar in på Nyx rum. Inte för att Novas rum varit särskilt stökigt, men här är allt perfekt, till och med mattfransarna är kammade. Jag tar ett steg in och drar med fingret över den yttre kanten av den överfulla bokhyllan som sträcker sig upp mot taket. Inget damm. Här har vi någon som ärvt något efter morfar. Jag vill så gärna fråga mina småsystrar vad de fått veta om sin mamma, sin riktiga mamma.

”Robin”, ropar Frida utifrån lekrummet. ”Vad tycker du om att spela?!”

Jag vänder mig om och trampar nästan på Nyx. Hur länge har hon stått bakom mig?

”Vad många böcker du har”, säger jag.

”Läser du?” frågar hon.

”Ja, mest det skolan vill att jag ska läsa.”

”Läs det du tycker om att läsa”, säger hon. Det ser ut som om hon vill säga något mer men hon stiger åt sidan och jag går ut i lekrummet igen, men jag håller blicken kvar vid min syster. Nova är i full gång och retar gallfeber på Frida och Bertil. Nova är något av en besserwisser, eller lillgammal kanske. Efterbliven är hon i alla fall inte, där bedömde jag henne fel.

Bertil slår igång ett spel men han och Frida upptäcker snart att mina småsystrar är mer intresserade av att visa mig alla sina saker.

I hörnet bredvid den höga hyllan med filmer och spel står en stor låda med halm och konstiga små hus. Där lever ett par ”försöksråttor”. Det ena marsvinet är svartvitt med virvlar i pälsen, det andra är brunt med virvlar i pälsen. Jag hatar djur, men jag måste erkänna att det kuttrande lätena de här hårbollarna släpper ifrån sig är nog det gulligaste ljud jag någonsin hört.

”Vill du hålla?”

Jag skakar på huvudet mot Nova och lugnar hennes hand som vill lyfta upp ett djur mot mig. Jag nöjer mig med att klappa och känna vibrationerna från dess kuttrande.

När jag sitter där och klappar en hårboll, hör vi hur det smäller i dörren och genast reser sig Nyx upp. Jag tittar undrande på henne, hon strålar som en sol och när Nova utbrister: ”Pappa!” och far nedför trappan följer Nyx efter.

Bertil och Frida stänger av teven och jag följer med dem ner på undervåningen.

***

Där står han.

Göran ser precis ut som jag minns honom. De ljusa lockarna, den lite fyrkantiga kroppsbyggnaden, ansiktet, det är ansiktet jag minns bäst, förutom den delen av honom jag fått utforska på mycket nära håll.

Mina småsystrar hänger på honom, han kramar dem hårt men snart skjuter han över dem till Arne och Malin och tittar på mig som stannat i trappan.

För första gången ser jag ner på honom. Det är han som är i grodperspektiv nu. Redan innan jag tar de sista stegen nedför trappan vet jag att jag är lika lång som han nu, till och med lite längre.

”Hej, Robin”, ler han. ”Vad stor du blivit.”

Jag ler tillbaka. ”Stora killen.”

Göran viker inte med blicken, den är inte hård som morfars, hans är mjuk, ögonen ler. Jag viker undan. Det ligger en spänning i luften. En sorts förväntan hos de vuxna. En kall kår springer upp längs ryggraden och får mina nackhår att resa sig. De vill ha en ursäkt. Plötsligt förstår jag att alla vet vad jag anklagat Göran för, men det är bara han och jag som vet att det är sant. Alla andra tror att jag ljuger.

Jag säger ingenting.

Jag har så många frågor, men det finns inget utrymme. Vi skuffas in i matsalen där teven står på i ett hörn. Nova är på Göran hela tiden, hänger i hans armar och vill ta tag i hans kamera tills han säger ifrån. Hade det inte varit för mig, om jag inte börjat neka, så hade Göran inte kunnat krama sina döttrar nu. Det är så jag ser det. Jag ska inte behöva be om ursäkt, utan det är de vuxna som ska tacka mig!

Jag står med armarna bakom ryggen och lutar mig mot väggen när jag ser Göran visa mormor de digitala bilderna på kameran.

Malin och Arne är upptagna ute i köket och Göran ber mormor och morfar att sätta sig tillsammans med Nova och Nyx i soffan för att ta ett kort.

”Du med, Robin.”

Jag skakar på huvudet där jag sitter på en stol kring matsalsbordet med Frida och Bertil.

”Jo!” tjuter Nova. ”Jag saknar en bror!”

Jag reser mig och sätter mig på armstödet bredvid mormor som flyttas över till soffan. Göran knäpper flera kort innan han är nöjd. Efteråt flyter jag runt i rummet, känner mig lite orolig och det stör mig något alldeles otroligt att se mina småsystrar umgås med Göran. Tillslut sätter jag mig på stolen igen där Frida och Bertil försöker inleda ett samtal.

”Vart går du i skolan?” frågar Frida.

Jag svarar.

”Vilken inriktning?”

”Teater, fast jag är bäst på att dansa.”

Frida går andra året på samhällsvetenskapliga programmet och Bertil verkar vara politiskt insatt. Inte undra på att jag fått för mig att han var äldre än 13. Redan nu finns det något moget över honom och jag finner ut ganska snart att jag inte har något gemensamt med dessa ungdomar.

”Robin, Robin!”

Gud, Nova måste lära sig att andas ibland. Det låter som om hon konstant har andnöd. Min lillasyster sliter tag i min arm och frågar om jag vill leka kurragömma. Om jag vill?! Jag skulle kunna sitta i timtal och leka sten, sax, påse med henne bara jag slipper sitta i det här rummet.

Tyvärr reser sig Frida och Bertil direkt upp och säger att de också vill vara med. Mina småsystrar lyser upp men morfar ser väldigt grym ut och jag undrar varför.

”Men vi håller oss inne i huset”, säger Frida. ”Det är för kallt ute.”

Nova suckar. ”Där försvann bästa gömstället.”

”Vilket är det?” frågar jag och hon tittar upp på mig.

”Det säger jag väl inte!”

Jag flinar och hon flinar tillbaka.

”Vem börjar räkna?” undrar Bertil.

”Den yngsta”, retas Frida.

Nova tittar på mig och som om hon vill imponera säger hon att hon kan räkna till hundra.

”Behöver vi verkligen så mycket tid?” undrar jag.

”Hon räknar snabbt”, svarar Frida och blinkar åt mig.

Nova vänder sig mot väggen och vi rusar ut ur rummet. Jag, Frida och Nyx springer uppför trappan medan Bertil svänger ut i köket. Frida skrattar högt och viskar till mig: ”Han kommer att trycka in sig i städskrubben.”

”Tyst”, fräser Nyx och blänger på sin storasyster.

Jag lösgör mig ifrån dem och smyger in på Nyx rum och gömmer mig under hennes breda säng. De blåa tofsarna på överkastet börjar dingla när jag kryper in under sängen och jag stannar dem med handen. Jag hör steg ovanför mig och förstår att tjejerna förmodligen smugit upp på tredje våningen. Har jag gömt mig på ett för lätt ställe?

Nova är inte diskret när hon börjar leta. Min lillasyster klampar uppför trappan och jag hör hur hon rusar in i lekrummet och letar. Jag är nästan stensäker på att hon ska hitta mig först, men så försvinner hon och jag hör hur hon klampar upp på tredje våningen och höga tjut när jag förstår att hon hittar Frida. Jag ler för mig själv och väntar spänt. Det är ganska mörkt i rummet, en bred ljuskägla lyser upp dörrhålet in till lekrummet. Medan tjuten fortgår på våningen över mig ser jag ett par små fötter iklädda rosarandiga strumpor komma in i rummet. Nova har vita strumpor på sig så det här måste vara Nyx.

Plötsligt dyker Nyx ner på golvet och kastar sig under sängen. Hon blir chockad över att upptäcka mig men jag sätter snabbt fingret för mina läppar och hon hindrar sig från att skrika. I stället ler hon och kravlar sig över mig så hon kan gömma sig bakom min rygg.

”Nova hittade Frida”, viskar min syster.

”Jag hörde det”, viskar jag tillbaka.

”Robin, tycker du inte om min pappa?”

Frågan överrumplar mig. Jag känner hur Nyx lilla hand lägger sig på sidan om min hals.

”Menar du Göran?”

”Ja”, andas hon.

”Jo, det gör jag.”

Hon tar bort sin hand och jag hör bara hur hon andas ut. Jag har så många frågor!

Nova och Frida klampar ned på undervåningen.

”Nyx?” frågar jag ”Tycker du om din pappa också?”

Hon tvekar. ”Jo, fast jag gillar pappa Arne bättre.”

”Varför det?”

Nyx börjar av någon anledning klappa mig på höftbenet. ”Jag bara gör det.”

”Får ni bo hos Göran?”

”Nej. Han hälsar bara på.”

Flera steg uppför trappan och jag hör hur Nova också hittat Bertil. Frida och Bertil hjälper Nova leta igenom hennes rum. Till sist kommer de till Nyx rum och Nova dyker genast under sängen. Jag skrämmer henne, så att hon skriker rakt ut, genom att göra en grimas och morra högt. Jag kravlar fram och strax efter Nyx. Nyx vinner eftersom det var mig Nova såg först. Nova är lite sur på mig för att jag skrämt henne så, men tinar snart upp. Min lillasyster verkar inte allt för långsynt. Lättsinnig och glad och även om Nyx är mer reserverad så verkar hon också glad.

Jag lyckas slappna av. Göran uppehåller sig med våra morföräldrar i matsalen medan jag och mina småsystrar sätter oss kring köksbordet. Nova tar fram en kortlek. Där jag sitter kan jag se att Frida och Bertil sitter bredvid varandra och pratar i trappan. Malin och Arne pysslar fortfarande med maten och jag kan inte rå för att jag är mer intresserad av dem än vad jag är av kortspelet. Lite tjocka Arne och smala Malin rör vid varandra hela tiden medan de flyter runt mellan sysslorna i en graciös dans. Jag finner mig själv att sitta och le medan jag iakttar dem. Jag har sett en tendens till denna romantik mellan mormor och morfar på deras lördagar. Jag börjar fantisera om hur jag själv möter en kille som jag dansar runt med på köksgolvet. Så slår det mig att jag redan har en kille som jag skulle kunna dansa runt med. Hur hade jag kunna glömma Vincent?

Som om Nova läst mina tankar frågar hon: ”Har du en flickvän? Bertil får inte ha någon än, men Frida har en pojkvän. Han heter Christopher.”

”Jag har en pojkvän”, svarar jag. ”Han heter Vincent.”

Nova öppnar munnen men Nyx hinner före. ”En kille kan inte ha en pojkvän.”

Innan jag hinner säga något vänder sig Malin mot bordet.

”Det har du rätt i, Nyx.” Jag bara sitter och gapar när hon vänder sig mot mig. ”Ibland är det så att man förs in på fel väg, men det finns alltid tid att vända tillbaka. Frestelsen finns där hela tiden.” Hon ler brett mot mig. ”Det är inget konstigt med att bli frestad, men frälsningen finns alltid där. Gud förlåter.”

Gud förlåter?

Jag vet inte hur jag ska svara, så jag svarar inte alls. Men förvånad är jag. Det är första gången jag träffar religiösa människor.

”Fast jag har en pojkvän”, säger jag till Nyx som oförstående tittar på sin ”mamma”.

”Det är en fas”, lugnar Malin Nyx.

”Men han kommer väl till himlen?”

Jag tittar lika frågande på Malin som Nyx gör. Kommer jag komma till himlen?

Malin ser lite obekväm ut innan hon svarar. ”Ja, det är klart, så fort han kommer ur fasen.”

Nyx köper detta men jag är så klart skeptisk men väljer att inte utbrista att jag inte alls tror på Gud.

Stämningen blir lite avslagen efteråt, så när Arne och Malin börjar bära in maten till matsalsbordet reser jag mig och börjar plocka ur diskmaskinen som nu är färdig. Snart hjälper även Nova och Nyx till.

***

Vi sitter kring matbordet och Arne uppmanar oss att ta varandras händer. Jag sitter på mormors högra sida och tar därför hennes förlamade hand, på min andra sida sitter Frida. Mitt emot mig Göran. Jag ser mig omkring när de andra blundar, men upptäcker att Göran inte gör det. När han upptäcker att inte heller jag låtsas uppslukad av bönen ler han mot mig och sänker sedan blicken.

Middagen blir mycket mer lättsam efter att Arne och Malin sagt varsågod. Stämningen är nästintill uppsluppen. Nova håller låda på sitt snabba vis och Nyx skrattar med henne. Frida och Bertil styr lite samtalet så de vuxna kan slinka in ibland mellan rent tjafs och mer vuxna ämnen som vad som hänt i världen de senaste dagarna. Jag försöker dra mig till minnes allt jag fått lära mig på samhällskunskapen när Bertil drar igång. Till och med morfar verkar slappna av och kastar sig in i samtal med Bertil som stöttas upp av Arne.

Plötsligt ser jag vad jag har gått miste om. Jag kunde ha haft allt det här. Morsan och Göran lyckliga tillsammans. Jag hade fått växa upp med att retas med Nova och Nyx. Jag hade haft en pappa som älskade mig över allt annat. En familj. Om jag bara inte hade sagt något!

Jag kan inte hålla emot den smärtsamma gråten som har byggts upp i mitt inre. Jag reser mig hastigt från bordet och flyr ut i hallen där jag stampar på mig skorna och slänger upp ytterdörren.

Den kalla vinden tar med sig små regnstänk då jag gråtande börjar gå nedför den branta backen mot det gråa hamnområdet.

”Robin?!”

Jag slänger en blick över axeln. Göran har kommit efter mig.

Nej, tänker jag och börjar springa.

”Robin!”

Han har inte en chans att komma ikapp mig när jag sätter fart på mina långa ben. Jag är inte en liten pojke längre.

Jag vet inte hur länge jag rusar fram genom det kalla samhället, men då jag stannar upptäcker jag att jag står på en kaj och Östersjön brer ut sig framför mig. Jag sätter mig ner på en stenbänk lite längre bort och kröker överkroppen över den bultande smärtan i revbenen. Ögonen svider och tårarna kyler mina kinder. Jag torkar bort snor med handen. Bröstet känns trångt och det beror inte på språngmarschen. Det är för att mitt hjärta är på väg att brista.

Telefonen ringer och jag tar upp den ur fickan. När jag ser att det är morfar är jag på vippen att slänga ut mobilen i havet. Jag låter det ringa. Tre minuter efter ringer det igen, den här gången ett nummer jag inte känner igen men den här personen pratar in på svararen.

Jag vet inte varför jag lyssnar av meddelandet. Egentligen vill jag bara sitta här och frysa ihjäl.

”Hej, Robin. Du, vi är oroliga för dig. Snälla säg vart du tagit vägen. Du kan väl svara. Jag vill jättegärna prata med dig.”

Tårarna börjar åter rinna. Varför vill Göran prata med mig? Det är inte bara mitt eget liv jag förstört, utan hans också. Och mammas, tänker jag sedan. Hur har hon velat ta hand om mig i alla dessa år?! Nu är det så lätt för mig att förstå varför morfar hatar mig.

Jag skickar ett meddelande som förklarar att jag sitter nere vid hamnen men att jag vill vara ensam.

Göran lyssnar uppenbarligen inte på mig, för fem minuter senare parkerar hans bil bakom mig och han stiger ur.

”Hur är det med dig? Varför är du ledsen?”

Jag sätter upp tungspetsen under överläppen i ett försök att sluta gråta och vänder mig bort. Jag skäms. Skammen över vad jag ställt till med är så stor att den hotar med att spränga bröstet.

Försiktigt slår han sig ner bredvid mig.

”Förlåt”, snyftar jag.

”Du har inte gjort något”, förklarar han mjukt. ”Vill du sätta dig i bilen? Det är så kallt här.”

Jag skakar på huvudet. ”Du hatar mig, va?”

”Nej, men Robin, vart har du fått det ifrån?”

Jag böjer mig framåt med ansiktet gömt i händerna. ”Det är mitt fel att Nova och Nyx inte får bo hos dig. Allt hade varit annorlunda om jag inte sagt något.”

Göran är tyst. Varför säger han inget? Han måste säga något! Jag skakar av köld och av ansträngningen från att ha gråtit så mycket.

Tillslut öppnar han munnen. ”Du var bara en liten pojke. Du visste inte vad du sa.” Han suckar tungt. ”Det är tragiskt att tvisten skulle sluta med att vi båda förlorade vårdnaden. Men det är så det är och jag har ju ändå fått chansen att bygga en god relation till mina flickor. Jag har haft tur att Arne och Malin velat släppa in mig i familjen.”

Jag torkar tårarna. ”Men mamma då? Hon har aldrig sagt ett ord!”

”Jag …” Göran gör en paus för att hitta de rätta orden. ”Jag tror Sabine är väldigt trött. Tillslut orkade hon inte kämpa längre och jag är rädd för att det kunde ha varit mitt ganska hårda tillvägagångsätt som knäckte henne när det gällde hennes kontakt med flickorna. Det var en otäck smutskastning vi ägnade oss åt på den tiden.”

Jag sneglar på honom. ”Men du slutade aldrig att kämpa?”

Han ler det där leendet som skjuter upp kinderna och får ögonen att smalna. ”Jag slutar aldrig kämpa för mina flickor.”

Jag rätar på mig och stirrar ut över vattnet.

”Jag är oerhört glad över att Sabine fick behålla dig.”

”Varför fick hon det?” frågar jag lågt.

”Jaha du, jag antar för att du alltid varit hennes.”

Jag förstår inte riktigt. Hur kan morsan bara ha gått vidare som om Nova och Nyx aldrig existerat?

”Jag tror jag blev kvar hos henne därför att hon aldrig behövt kämpa för mig.”

”Säg inte så där”, säger Göran. ”Hon beskyddade dig som en lejoninna.”

”Mot dig?”

Det svarar han aldrig på, i stället reser han sig upp. ”Kom, nu sätter vi oss i bilen innan du får frostskador.”

Men jag följer inte med honom till bilen. Jag tar upp cigarettpaketet.

Göran kommer tillbaka och jag rycker till när han placerar en mössa på mitt huvud, samtidigt kommer jag ihåg vad han sagt om rökning den där gången för så många år sedan. Skyldigt stoppar jag tillbaka ciggen jag varit på väg att tända.

”Kan man få en?”

Jag tittar förvånat upp och räcker fram paketet.

Han sätter sig ner igen och då han tar tändaren ur min hand och tänder cigaretten gör jag likadant.

Plötsligt skrattar jag till. Ett avhugget läte som får Göran och titta frågande på mig.

”Smygröker du fortfarande?”

Han ler. ”Arne och Malin gillar inte rökare och dem vill jag inte bli osams med, så ja, jag smygröker fortfarande. Och du har börjat, för jag antar att Levi inte tillåter det där.”

”Nej”, erkänner jag. ”Du säger väl ingenting?”

Göran skakar på huvudet. ”Det här är vår hemlighet.”

Vi röker klart under tystnad.

***

När vi kommer tillbaka till huset, sparkar jag av mig skorna och går direkt in på badrummet. Utanför hör jag hur mina småsystrar frågar efter mig.

Jag tittar mig i spegeln. Mitt ansikte är alldeles plufsigt och jag är rödflammig ända ner på halsen. Jag höjer händerna och lägger dem över mina kalla öron. ”Jävla vingmutter”, mumlar jag.

Det bankar hårt på dörren.

”Robin! Kom ut därifrån nu”, hör jag morfars röst.

”Levi”, säger Göran. ”Vi ska nog låta honom vara för sig själv en stund.”

Jag hör hur flocken av människor lämnar hallen och går in i matsalen igen. Jag sjunker kraftlöst ner på badkarskanten.

Över en halvtimme senare känner jag mig tvungen att komma fram. De vuxna sitter i soffgruppen.

Malin reser sig. ”Jag värmer lite mat. Du hann ju knappt äta något.” På vägen ut i köket ger hon mig en tröstande tryckning på axeln.

Göran sitter bredvid Arne i soffan.

”Mår du bättre nu?”

Jag rycker på axlarna och sätter mig ner på min stol vid matsalsbordet. Morfar ser så bister ut att jag får magknip. Ingen nämner mitt sammanbrott och det är jag tacksam för. Mormors ansikte ser konstigt ut och jag förstår att hon också gråtigt.

Tänk att några få ord från ett 8-årigt barn kunnat splittra en hel familj.

Skicka ett privat meddelande till Yaz

Votes: 357

Vad tyckte du om min sexnovell?

Klicka på en stjärna för att sätta betyg

Vill du sätta fler typer av betyg för denna sexnovell?
Hur var språk, stavning och styckesindelning?Votes: 106
Hur gillade du ämnesvalet?Votes: 41
Skulle du velat vara med om det på riktigt?Votes: 51
Hur uppkåtande var novellen?Votes: 25
Visa nästa sexnovell:

Av alla sexnoveller | I samma kategori | Samma författare | Startsidan

Visa alla sexnoveller (34) från Yaz

Denna sexnovell har (6) kommentarer:

Skriv en kommentar | Regler


Läs våra uppdaterade Regler för kommentarer.
  1. Zewig 2015-12-03 13:12

    Tack för det spännande och avslöjande avsnittet. Ser fram emot fortsättningen!

    1. Yaz 2015-12-03 21:08

      Kul att du gillade det, man undrar ju lite hur novellen ska bli uppmärksammad när man taggar den "inget sex".

      Jättekul, och visst kommer det en fortsättning.

      Tack själv Zewig!

    2. robenem 2015-12-05 15:02

      Modigt att skriva en novell utan sex här. Jag hoppas att det kan få få lite bra för alla inblandade.
      Du skriver väldigt skickligt!

      1. robenem 2015-12-05 15:58

        "få går lite bra" ska det vara! : )

        1. Yaz 2015-12-05 16:48

          Tack robenem. Jo lite bra kommer det nog gå, men inte för alla inblandade.

      2. Tinz 2016-04-10 17:14

        Jättefin novell !


        Upp


        Slumpade sexnoveller

        Mårten och Nina.

        Mårten sitter på jobbet och är kåt, och drar en lögn för sin fru att han måste "jobba över", och ringer till Nina som kommer till hans kontor. Han vill…
        2014-02-24 Läs hela

        Barnvakten del 2

        Jag kunde inte i mina vildaste fantasier drömma om att en weekend I Stockholm med Caroline skulle innehålla så mycket. Caroline är en fortrolland e liten…
        2016-06-18 Läs hela

        Rachel

        Här följer en novell där huvudpersonen heter Hasse. Jag har flera på lager, några opublicerade och andra har figurerat tidigare på Hard.nu Vem är då Hasse?…
        2013-10-28 Läs hela

        Stina och Pelle del 2

        Sist vi träffade Pelle och Stina var dom utanför Stinas hus. Nu har båda två börjat för att utbilda sig. Pelle har skaffat mer muskler medan Stina bara…
        2012-02-28 Läs hela

        Slumpade Sexklubben

        Melissa

        Jag visste att min pojkvän var en langare men han hade lovat att aldrig langa eller förvara något av det hos mig. För att göra en lång historia kort. Han…
        2011-03-25 Läs hela

        En pappas kärlek del 1

        Detta är en ren fiction om hur kåthet kan övergå till annat fort. Det är mellan en far och en dotter. Magnus är 48 och hans dotter Anne är 18 år. Han har…
        2016-10-17 Läs hela

        Prästen och Jag 2

        Jag kunde knappt vänta tills nästa körövning, och sexlektion som väntade med Henrik. Särskilt söndagar var problematiska, för då var Henrik upptagen, och…
        2011-07-10 Läs hela


        Nytt på Sexhistorier.se

        Bloggen